Läslycka: N. K. Jemisin

Efter diskussionen över hos Sara på Glorybox så var jag förstås tvungen att ge mig på Jemisin. Hennes första, The Hundred Thousand Kingdoms, skaffade jag innan semestern, släpade med mig till Rom och tillbaka utan att faktiskt läsa en endaste sida. Nu var det alltså mer än läge. Och gissa om jag var lycklig att jag gjorde det! Den är sjukt bra. Den är sådär bra att man vill fortsätta läsa, fast man ska gå upp tidigt, fast man egentligen är sömnig, fast man borde äta sin frukost och komma iväg till jobbet, hellre än att träffa vänner på lunchen och hellre än att se klart tv-serien som höll hela ens uppmärksamhet bara dagen tidigare. När den var slut blev jag bedrövad av att inte vara kvar i världen längre. Det var ett tag sen jag blev så uppslukad av en bok och beundrade den på så många sätt att det kändes som om jag återupptäckt något i den uppslukande upplevelsen. Jag kastade mig över den andra boken i samma värld, The Broken Kingdoms, och blev återigen tagen. Hon kan sina saker den där Jemisin, inget snack.

Diskussionen hos Sara gick ut på ifall det var en paranormal romance eller inte. Jag skulle säga, såhär efter att ha läst ut de båda, att det är det inte. För min del krävs det att det finns något normalt för att det ska kunna vara paranormalt. Det krävs en del som är som vår värld och en del som inte är det. Jemisin har byggt en helt egen värld, en uppenbar fantasyvärld med kontinenter, krig, gudar, stadsskick, traditioner och språk som inte är som vårt. Det är inte en fråga om att göra en övernaturlig spegling av vår värld, det här är hennes egen skapelse, alltså kan det inte vara paranormal för mig (eller för butikens klassifikationssystem heller för den delen). Romans däremot, det finns med. Romantiken är en viktig del av berättelsen men det är kärlek som är det viktigaste, inte själva uppvaktningen och kringspelet. I mitt tycke gör det inte det hela till en romansbok. En romantisk bok, visst, men inte romans (eller romance, för de hugade).

Vad Jemisin gör med sin kärlekshistoria är att lägga grunden till en myt, att visa hur en kärlekshistoria som går till legenderna skulle se ut. THTK känns som en grekisk gudasaga fast berättad med mer inlevelse och med ett mycket vackert språk. Om den varit satt i vår värld hade den haft känsla av American Gods eller Sandman, men nu var det en egen fantasyvärld och det gjorde den ännu bättre i mina ögon. Hennes sätt att blanda perspektiv, återblickar, återberättande av legender och sagor med historien så som den utspelar sig var väldigt fint gjort. I andra boken är det ännu snyggare upplagt med en huvudperson som är blind. Fantastiskt skrivet.

Jag ser verkligen fram emot att läsa den tredje delen i serien, The Kingdom of Gods, som kommer ut i oktober. Jag har bokat ett exemplar redan och spekulerar i vilka grepp hon tänker använda för den. Jag är mer intresserad av det än av vilken kärlekshistoria det kan tänkas röra sig om, och det är inte ofta jag säger det om romantisk litteratur, något som jag låter vara ytterligare ett inlägg i diskussionen kring boken.