Jag älskade böckerna och det är alltid lite läskigt att se en filmatisering av något man tyckt mycket om - men jag hade sett trailern innan jag läste böckerna så Katniss i mitt huvud såg ut precis som den på film från början. Det underlättade förstås. Med böcker med så mycket intern monolog, de är skrivna i första person presens och handlar mycket om vem man kan lita på när systemet är korrupt, så var jag lite fundersam till hur de skulle översättas till duk. Det gick bra. Många tystnader, många bilder på händer, många signifikanta blickar - allt det är lättare att dechiffrera ifall man läst böckerna - men det fungerar! Att Katniss inte vet ifall Peeta talar sanning eller ifall han kommer att förråda henne senare, det ligger under ytan men pratas inte om.

En annan sak som var riktigt trevlig var att det var så lite stämningsmusik i den. Jag brukar bli riktigt störd när en känslomässigt intensiv scen plötsligt ska tonsättas från ingenstans. Så var det inte alls här.

Sen är det något speciellt med att se en film på bio. Den stora duken, det omslutande ljudet, det är på plussidan - de prassliga påsarna och tjejen bredvid mig som åt och öppnade sin toblerone en liten foliegnisslig remsa i taget eller de som inte klarade av tystnaderna under känslomässiga scener, det är sånt man får ta. Har jag hört.

Capitol City motsvarade mina förväntningar också. Jag är glad att de översatte extrema bodymods till extrema kläder istället. Det har en viss känsla av 1700-tal över sig och det ser ändå väldigt, väldigt modernt ut. Som en catwalk-show från någon av de stora modehusen.

Jag gillade den. Jättemycket. Katniss och Peeta spelas av två otroligt duktiga skådespelare och jag kan säga redan nu att jag kommer att se den igen.