Somliga dagar. När man följt en konversation på facebook och förfäras över de människor som människor man gillar omger sig med. När man via twitter fått länkar man följt upp i sin enfald och sätter morgonjosen i halsen. När man läser tidningen och inte bara blir irriterad på att folk inte bara särskriver, sätter ellipsen direkt efter ordet och har stor bokstav på varje ord i en titel - de gör detta samtidigt som de har usla åsikter! Det är nog för att tröttna på allt och alla. Det enda raka är förstås att beklaga sig på facebook, jag menar, det var ju där jag började bli irriterad ändå. Och så får jag detta till svar och dagen rätade upp sig. Från min vän Mackan Andersson:

Andas in djupt. Tänk - "What Would The Doctor Do?". Bryt ihop över att du inte har en sonic screwdriver. Force-choke:a vederbörande idiot. Räkna till 100. Meditera en stund när du kommer till talet 42. Få åldersnoja när du inser att det bara är typ 5 år dit. Inse att för fem år sedan hade du inte Facebook, inte Twitter och att fem år fram i tiden kommer ditt liv att vara awesome på sätt du inte ens kan föreställa dig idag.

...börja fundera över vad du ska göra då. Teleportera till Egypten? Luftskepp till Mars? Och inse att den här början på dagen kommer att betyda väldigt lite då.

Kram

Jag var tvungen att dela med mig. Det finns hopp om mänskligheten. Eller i alla fall om dagen.

EDIT: Jag borde ha börjat dagen med att läsa den här. Jenny Lindh visar var skåpet ska stå i diskussionen kring litteraturen.