Veronica Mars - äntligen!

Idag har jag äntligen (ÄNTLIGEN!) fått träffa Veroncia Mars igen. Det har varit förfärligt länge sen och vi som brukade vara så nära vänner. En gång i veckan träffades vi och hon berättade vad hon haft för sig på sistone, vad hennes liv bjudit på och vad hennes nära och kära gjort. Sen rann det ut i sanden. Hon flyttade, vi hördes inte, ni vet hur det kan bli. Men jag tänkte på henne ofta. Och idag fick jag veta hur det gått sen dess. Det var verkligen som att komma tillbaka till något jag saknat, en relation är väl lite mycket sagt, men jag har sett om serien, på tv när jag hade en sån och på box efter det (sju år är trots allt länge att vänta), men det var ju inget nytt. När kickstartern drog igång kunde jag knappt tro vår tur - mer Veronica! Och det var otroligt härligt att se den passera "funded" så fort och därmed vara säker på att jag skulle få se en film.

Vilken film sen! Den fyllde alla behov, kryssade i alla rutorna, hämtade hem alla känslorna och gav mig ett slut som kändes som Veronica. Jag var bortom nöjd.

Om jag har två klagomål så är det 1) att den inte gick att se på bio här i Malmö, för jag hade gärna sett den med ett par hundra marshmallows, och 2) att den gav sådan outhärdlig mersmak att jag knappt vet var jag ska ta vägen. Jag vill ha en serie nu. Mer av den här underbara saken som jag nu fått smak på igen. I intervjuer har Rob nämnt att det finns förhoppningar om en fjärde säsong, men jag har inget förtroende för Hollywood och att de ska veta vad som är bäst för dem. Och eftersom jag inte vill få upp förväntningarna och sen få dem krossade igen så låter jag bli att hoppas alls.

Det finns inget att be för. Det blir till att se om de gamla säsongerna istället. Igen.