Framme!

Jag har kommit en bit på vägen på min resa och klarat av flera etapper.

Malmö-Köpenhamn: det var tidigt som tusan men annars inga problem. Nya resväskan var större än jag behövde men precis så lättrullad som jag jag hoppats.

Köpenhamn-Heathrow: flyget var i tid och när jag väl kom fram hade jag ju redan researchat hur de olika terminalerna såg ut så jag satte mina springskor i bruk och rusade genom första terminalen, var siste man ombord på en transferbuss (som tog för evigt, ärligt jag misstänker att vi körde i cirklar) och framme i tid för att rusa till min gate. Kom fram i tid för boarding och då slår lagen om alltings jävlighet till. Där stod jag svettig men triumferande och så är personalen fast i trafik och flyget blir en timme försenat. Jag tillbringade tiden med att sörpla i mig en kaffe tillsammans med en hemresande amerikansk militär. Hans kort hade blivit avvisat av kaffemaskinen så jag bjöd på en kopp och vi hade en lång konversation som rörde sig i cirklar kring moral. Mycket intressant. Så jag var på gott humör, om än lite stressad av att jag kanske skulle missa första bussen till Madison på grund av förseningarna. Men det var inte mitt största problem, nej nej, det kom när jag satte mig på planet.

Heathrow-Chicago: Se, det finns inget så jäkligt under en resa som att inte ha fungerande skärmar framför sig. Och nu pratar jag inte om för egen del, visst det hade varit kul med en film men inte nödvändigt, nej, det är för min sätesgrannes skull. Om hans skärm hade funkat hade han tagit sina hörlurar och varit tyst hela resan, det är jag säker på. Istället pratade han med mig hela vägen. 6 av 8 timmar. Och det hade varit ok om han inte varit en riktig tratthatt. Jag föraktar tratthattar. Han å sin sida föraktade mig öppet under resan, så det jämnar väl ut sig.

Chicago-Madison: Jag hann få mitt bagage, ta mig igenom tullkontrollen och hade just tid nog att antingen köpa en flaska vatten eller ett toalettbesök, inte båda. Så jag gjorde det kloka valet och tillbringade 3,5 timmar törstig men annars bekväm på bussen. Den hade wifi och jag fick chans att uppdatera mig om världens tillstånd (samt beklaga mig förstås, vad är uppkoppling annars till för). Landsbygden runt Madison är verkligen vacker och den känns väldigt hemtam. Det är lätt att förstå varför så många skandinaver bosatte sig i de trakterna. Madison självt är väldigt gulligt (det lilla jag såg av centrum i alla fall), mycket cyklar, många uteserveringar, låga hus med charmiga vinklar och vrår, massor av god mat, mycket varmt. När jag klev av bussen och började rulla mot hotellet fick jag en komplimang redan vid första övergångsstället och det bara fortsatte. Det var håret förstås. Men jag hade haft rätt när jag sa till en av organisatörerna att "jag brukar beskriva mig som hon med turkost hår, men jag misstänker att det betyder mindre på Wiscon än annars". Vi var många med färgglada hår!

Wiscon: förtjänar sin egen post, men om det inte blir av så låt det vara sagt att jag hade väldigt roligt, träffade många roliga människor och fick lov att vara med och dela ut Tiptree-priset till en helt underbar och överväldigad Nike Sulway. Uppdrag avklarat!

Madison-Chicago: Jag fick skjuts i bil med en grupp mysiga människor som gjorde övergången mellan kongress och verklighet lättare (höll på att skriva 'vardag' men det är det verkligen inte).

Chicago: såhär lång är det lägenhetshäng med charmiga katter, vacker balkong, gott kaffe, lokalbryggd öl och mumsig mat. Jag sov tio timmar och det behövde jag tydligen. Men nu är sötebrödsdagarna över och det är dags att skärpa mig ordentligt så jag får något skrivande gjort. Dödslinjer väntar inte på någon.