Att vara sin egen chef

Min chef på bokhandeln är på semester och jag saknar henne. Verkligen, på riktigt och alldeles innerligt! Inte nog med att hon är bra på vad hon gör, får struliga saker att se sjukt lätta och snabbfixade ut,  hon har alltid kloka saker att säga om allt möjligt också. Och så är hon rolig. Och kreativ. Och en god vän. Hon är chefen jag önskade att alla kunde få ha - med fullt förtroende för att du kan sköta din uppgift, ger dig gott om utrymme att ta egna initiativ och belönar dina ansträngningar. När jag skriver är jag min egen chef och jag är inte en chef som min Kapten är. Jag har bitvis inget förtroende alls för mig själv, jag misstänker att jag är en slacker och att inget blir gjort om jag inte sätter upp del- och detaljmål, jag har hårda deadlines och när jag gör något bra har jag inte vett att njuta av det. Om jag däremot skulle lyckas mindre bra så är min inre slavdrivare framme med tidsstudiemannen i släptåg och ska ifrågasätta om jag verkligen ska ägna mig åt det här när det ändå inte ger resultat omgående.

Jag vet att det är fråga om en skrivsvacka (som alltid i början av hösten, men tidigare än vanligt i år) och att mitt förtroende för min förmåga är extra låg när jag inte verkar få ihop det. Just nu hjälper det inte att veta, den inre tidsstudiemannen har ändå ett formulär fyllt av nedslående siffror och stränga tillrättavisande.

Jag får försöka distrahera honom med lite scrivernerplanering. Jag kanske kan få det att kännas som om jag rör mig framåt.