The Good Matter i tryck

Det är första kvällen på semestern här och jag tänkte fira det med lite goda nyheter för min del. Utan vidare åthävor: jag har en novell i senaste numret av Apex Magazine (#63)! Novellen i fråga är "The Good Matter" som skrevs som "Den goda materian" på svenska och som jag haft liggande i en byrålåda sen 2008. Den handlar om antikhandlaren från Udda verklighet, Gustav, och hans första möte med någon som är som han.

Det är egentligen allt ni behöver veta, men om ni vill höra hur det hela gick till så låt mig bjuda på den historien:

Den var vansinnigt rolig att skriva och jag var så nöjd med den att när det var dags för Eurocon 2011 så skulle jag ha en sak på engelska för högläsningen jag fått och då valde jag den. Jag försökte översätta den själv men fastnade i grammatiska saker hela tiden, så till sist lejde jag en öersättare. Det blev en rak översättning, precis vad som stod på sidan, och även om den var bokstavligt trogen så kände jag inte att det var mina ord eller den känsla jag ville ha. Så jag gjorde inget mera av den utan lät den ligga. Och på högläsningstillfället var det bara svenskar där (och en dansk herre som sa att det gick bra med svenska) så det blev den svenska varianten istället.

Den svenska novellen skickade jag till Mix förlag som refuserade den och därefter kallade jag den för mitt sorgebarn. Tur att jag hade ett så litet sorgebarn tänker jag nu.

Förra året var jag gäst på Finncon och de brukar samla ihop texter till en gåvobok för de som stöttat kongressen ekonomiskt. Jag blev tillfrågad om jag hade något och eftersom jag inte hittat annan nytta för novellen fick de den. Men eftersom trycket är begränsat har jag aldrig sett den på papper och jag ögnade mest igenom den innan jag skickade utan att ändra något. Och så var det dags för Wiscon i Madison i år. Dagen innan jag skulle åka blev jag tillfrågad om jag ville delta i en högläsningsgrupp, Mary Robinette Kowal kunde inte komma och hennes grupp hade en plats över som jag fick chans på. Och jag sa ja. Men när jag såg över novellen så var jag inte längre helt tillfreds med den. Det var svårt att sätta fingret på vad jag tyckte fattades särskilt som alla orden var där, men det är något med den fåordiga svenskan som inte blir detsamma om man inte formulerar om sig på engelska. Så det gjorde jag. En hel dag satt jag och pysslade med texten, flyttade ord och komman, ändrade meningsbyggnad. La till och drog ifrån saker och jag höll på in i det sista. Sen var det dags för uppläsning.

Och den här biten blir pinsam, så låt det vara en lärdom.

Jag exporterade filen och mailade den till mig själv, så jag skulle kunna läsa från platta istället för från datorn och dubbelkollade att det var rätt fil som kommit fram, öppnade den och läste de första raderna. Så långt allt väl. Sen kommer vi till uppläsningsstället, ett kafé tvärs över gatan från kongresshotellet i ett rum längst bak. Jag läste med Delia Sherman, Elise Mathesen och Wesley Chu, så rummet var packat med deras vänner och fans. Nervositeten var stor och jag var väldigt glad att jag lagt hela dan på att fixa den. Jag kände mig säker på att den skulle hålla och när jag som tredje person reser mig upp för att läsa kommer det därför som en fullständig överraskning att det inte är den slutgiltiga versionen jag har på min platta.

Av någon anledning har det inte fungerat med autosave, jag har inte sparat mellan varven (vådan av att vara mac-användare) och där står jag med något som kanske var sparat strax efter lunch. Så jag fick redigera i huvudet under tiden som jag läste. Jag vet att jag inte fick med alla mina ändringar, jag vet att det fanns snygga meningar som jag övat på att säga korrekt och med rätt betoning som jag nu missade helt och det fanns med ord som är svåra för en skåning att uttala som jag tidigare rensat bort. Men jag gjorde mitt bästa och marken svalde mig inte och jag skakade bara lite i benen. Aldrig någonsin att jag missar att läsa hela dokumentet igen. Aldrig.

De säger att det gick bra, själv kommer jag inte ihåg mycket av det men det är som det brukar efter ett framförande för mig. Och det måtte ju ha gått bra eftersom jag blev tillfrågad om att skicka in novellen till Apex Magazine senare. Så det gjorde jag. Och redaktören där, Sigrid Ellis, har gått över den igen med en fintandad kam för att fånga de sista underliga meningarna. Jag är väldigt nöjd med resultatet och jag är sjukt stolt över att få vara i så fint sällskap som Apex ger mig.

Min första engelska publicering. Inte illa för ett litet sorgebarn.

När det bara tar slut

Jag fick ett mail för ett tag sen, med en fråga om hur jag gör när jag kör fast, och lite andra frågor och eftersom jag står inför det rätt ofta (särskilt efter första tredjedelen också känd som The Dreaded Middle) så skrev jag ett långt svar. Och idag fick vi en fråga till podden om snarlikt ämne så då tänkte jag lägga upp det här. Eftersom prestationsångest, låsningar och bedragarsyndrom är sånt jag bråkar med till vardags tänkte jag att det kanske var fler som undrade. Jag menar att författarskapet är en prestationsbaserad identitet: om jag jobbar med mitt skrivande så är jag författare, om jag inte gör det så är jag bara någon som en gång har skrivit. För mig är det samma sak som min arkeologiexamen, när jag faktiskt grävde eller sökte jobb som det, var jag arkeolog, nu kan jag inte säga det längre. Det här med prestationsångesten blev värre av att ha blivit publicerad också, jag har allt svårare att bara skriva för mig själv.

Jag brukar inte gilla generella skrivråd, det känns som om de är så utvattnade att de inte längre är väsentliga, men det här är hur jag gör, mina erfarenheter av just det här, och när jag vänder mig till 'dig' så är det ett skrivsätt, ta det inte som en pekpinne. Så, med de brasklapparna, här kommer mina råd för den som är som jag:

Skriv lite varje dag (eller så ofta du kan), även när det är svårt. Rutiner hjälper till att ta bort känslan av motstånd och rädslan inför skrivandet.

Det får bli dåligt. All text suger i början, det är normalt. Döm dig inte för hårt. För mig är det mycket, mycket svårare att göra än att säga, men jag har det som mantra: det får bli dåligt, det gör inget, det är vad omskrivningarna är till för.

Tänk inte på slutprodukten, tänk bara på vad du gör just nu, en mening i taget. Låt inte din drömda slutprodukt diktera vad du skriver i det här ögonblicket. Det kanske inte ska bli en roman utan en novell? Eller en dikt? Eller ett brev?

Om det är för svårt att ta itu med det stora du tänkt dig, bryt ner det till smådelar. Skriv en scen, en tanke, en beskrivning. Skriv sådant du redan vet inte ska vara med i slutprodukten, bara för att känna på det under tiden, för att sätta de tankarna också på papper. Det är aldrig slöseri att skriva, det är övning och det är bekräftelse på att du kan - även när det inte har att göra med det du ville skriva.

Redigera inte för mycket medan du skriver. Fokusera på att komma vidare istället för att göra om det du redan skrivit. Omskrivningarna kan vänta tills du har en färdig råtext att hantera. Jag skriver upp saker vid sidan om ifall jag plötsligt kommer på att något borde ha skett annorlunda och sen skriver jag vidare med tanken att den omskrivningen redan hänt. När jag är klar går jag tillbaka och ändrar det och sen börjar finjusteringarna.

När det kör ihop sig i huvudet, gå ut och gå. Aktivera kroppen på något sätt, två snabba varv kring kvarteret medan jag tänker på problemet är betydligt effektivare än en kvart på soffan med samma problem. När jag är hängig är det mycket lättare att lägga sig på soffan, men ärligt talat, jag började inte med skrivandet för att det var lätt, så varför tror jag att problemlösning ska vara det?

När det kommer till storyn har jag bara en ledstjärna - är jag road/intresserad/engagerad i det här? Då får det vara bra nog. Det kommer aldrig att passa alla, så det finns ingen egentlig mening att försöka tänka på deras reaktioner. Det hindrar mig förstås inte från att vrida och vända på kritik jag fått, men när jag lyckas samla mig så är det här det jag återvänder till. Är jag intresserad? Isåfall är det bara att köra.

Språket är ett instrument som är känsligt, svårt att finstämma och ständigt i utveckling så är det inte underligt ifall det tar tid att hitta sin röst, att finslipa meningarna, att väga orden på våg. Men jag brukar försöka spara det till sist och skriva det som det låter i huvudet först. Se ovan åsikt: det får bli dåligt. Det är okej.

Omskrivningarna är din vän. Det känns inte så - det är otroligt jobbigt att möta en text man inte är stolt över, en text som behöver massor med jobb för att bli bra eller ens i närheten av vad man hade tänkt sig från början - men det är sant. Lägg ifrån dig texten och gör något annat innan du kommer tillbaka, helst så länge att det inte känns som något du har skrivit eftersom det alltid är lättare att redigera andras text än sin egen.

Om du har tillgång till betrodda läsare så be om deras åsikt. Men spara det till ett tillfälle då du skulle bli sporrad av respons, istället för sänkt av kritik. Det man får höra är oftast samma sak men för mig spelar det stor roll i vilket humör jag befinner mig. Om jag är ledsen och känslig så kan minsta sak få mig att kasta pennan i självförakt, medan samma sak hade kunnat ge mig en raketfart mot nya insikter en annan dag.

Skriv klart. Att komma till slutet, oavsett hur texten ser ut ovan, är en så otrolig kick att det gör allt det andra värt besväret. Detta om något är anledningen att tänka på sina projekt som små delar istället för en oändligt lång textmassa. En novell! En scen! Ett kapitel! Oj, kolla, en roman!

Belöna dig själv. Jag vet inte om du fungerar som jag, men jag blir glad av småbelöningar. En halvtimme i solen med en kaffe och inte tänka på något annat. En pralinask (jag ber att få den inslagen i butiken och öppnar den hemma som en present). En fin penna. En ny anteckningsbok. En bok, seriemagasin, avsnitt av en tv-serie. Osv. Det här blir viktigare under pressat skrivande för min del, när deadline närmar sig och alla hjärncellerna försöker smita undan trycket av texten som en geléklump man trycker på.

Om du är inspirerad så kasta dig över skrivandet och utnyttja momentum så mycket du kan. Om du inte är inspirerad så skriv ändå.

Var lyhörd för din process. Om du funkar bäst när du har yttre kontrollinstanser (någon som frågar hur det går, någon att skriva med, någon att skicka material till efter hand) så se om du inte kan hitta det. Om du verkligen inte vill ha det så är det bra att veta också. Jag föredrar att ha lite struktur, skriva en stund för att sen slappa en stund, och då är det bäst med andra som gör samma. Men sen har jag haft långa kvällar själv i fåtöljen där jag bara skrivit vad som fallit mig in så länge jag orkat och de scenerna har alltid överraskat mig. Jag behöver båda.

Jag tänker att enda sättet att komma över rädslan för att misslyckas är att fortsätta försöka skriva bra. Jag har högre krav på mig än vad andra har, så så länge jag misslyckas bättre varje gång så är jag på rätt väg, så att säga.

Jag tänker att det inte är dåligt ifall jag inte är mogen just det här projektet just nu, jag kan ju alltid återkomma till det senare och det är inte som om det är brist på andra projekt att kasta mig över. Min gaslamp fantasy är just ett sådant projekt. Fjärde inkarnationen och den mest ambitiösa av dem, men inte förrän nu känns det som om jag har samklang mellan form och innehåll, så det var värt väntan. Intalar jag mig i alla fall.

När jag släpper kraven på resultatet brukar den värsta låsningen släppa. Det betyder fortfarande inte att det blir bra, men det brukar bli text i alla fall.

Och du, var snäll vid dig själv. Det kan vara svårt, men det är värt det.

Och, om ni missat det tidigare - Wonderbook är en utmärkt ledsagare genom skrivandet för oss som skriver i de fantastiska genrerna.

Så, då ska jag bara leva efter det här själv också. Var snäll. Även mot dig själv. Det är bra råd om jag får säga det själv.

Spreadsheet of Doom

Som sagts här förut använder jag ett exceldokument för att hålla reda på hur jag ligger till i skrivprocessen. Det är rent ordräknande, med möjlighet att notera varför jag hamnat efter eller  var jag var när jag skrev. Det har varit praktiskt som morot, det har varit ett bra slut på dagen (skriv och bokför sen dina ord, som en duktig Spara) - ända till låsningen. Jag vet att det är sånt som händer mig. Jag vet att jag kommer att ha minst en vecka någonstans i processen som bara kör sig för mig när jag stirrar på pappret i fullständig uppgivenhet och sliter med meningarna och skrapar ihop 43 ord. Då förvandlas det där fina dokumentet med vita kolumner till ett rött impending doom-dokument.

För att inte tala om att jag vid något tillfälle färgmarkerat datumen för att påminna mig om att jag inte har all tid i världen även om dokumentet fortsätter skapa datum åt mig efter hand. Så här sitter jag, i kod orange-datum, med en lång stapel röda dagar bakom mig. Jag lutar huvudet mjukt mot tangentbordet och andas i papperspåsar.

Och sen skriver jag några ord till. För det är så en gör när en har låst sig.

Bryskt uppvaknande

Häromdagen gjorde jag ett nytt spreadsheet över det projekt som i allmänhet kallas "bok tre". Jag har en löst definierad deadline, och även om den känns som långt borta så är den alldeles för nära för att vara bekväm. Jag räknade och räknade och kom fram till vad min arbetsbörda bör vara per dag för att det här ska gå ihop. Och sen fick jag ryckningar i ena  ögonlocket i ren panik. Slutet av sommaren är så förbannat mycket närmare än vad det känns som! Och jag har så himla många (roliga) uppdrag och åtaganden innan dess! Och jag ska vara en månad i USA innan dess! Och fira vår tioåriga bröllopsdag innan dess! Och Worldcon, Swecon, Wiscon och allt annat innan dess! Och ... ja, jag tror inte jag behöver lägga ut texten mer. Jag är glad att mitt lilla planeringsdokument uppmärksammade mig på hur kort tid det är mellan nu och då. Det verkar inte som om jag riktigt greppat att det redan är mitten av mars! Nå, min mor uppfostrade mig att ta hand om alla stora saker med logiska listor och ett metodiskt lugn: gör en plan, bocka av efter hand, bryt ner planen i mindre listor och bocka av dem och rationalisera bort det som går att undvara i sammanhanget. Så det gör jag nu- listor. Vad behöver jag ha i mitt liv för att känna mig som en människa (jag mår inte bra av att bara skriva, och jag mår inte bra av att bara jobba), vad måste jag göra utöver skrivandet och butiksjobbet, vad kan jag skala ner och ta bort, vad innebär skrivprojektet i sina beståndsdelar osv. Det har varit nyttigt. Och tråkigt. Jag vill gärna vara en supermänniska och hinna med alla mina vänner, alla roliga projekt, alla sociala medier, alla umgängestillfällen, alla kulturyttringar, ALLT! Men det går inte och ännu mindre nu.

Det här är eventuellt en av de svåraste sakerna med skrivandet för mig - utan en nära förestående deadline har jag svårt att få till motivationen att inte skjuta på lite av det tills imorgon, eller dan efter det. Slutdatum är ju så långt borta. Men med mitt spreadsheet of shame ser jag hur jag ligger till varje dag och vet ifall jag har möjlighet att ta ledigt en kväll eller inte.

Nå, nog pratat, tillbaka till ordkvarnen. Jag lämnar er med en hyllning till Malmö, en kärleksförklaring jag känner igen mig i väldigt.

Och på tal om att hålla reda på mängden ord

Här har vi Marie Brennan som pratar om hur man försöker avgöra hur mycket som finns kvar av ett projekt under tiden man skriver det. Jag fick inte lära mig det heller på Författarskolan, så jag har inget annat att lägga till där. Det har för egen del varit en fråga om att jag funderat på att utöka min text snarare än att hålla igen, men jag förstår vad hon menar. Det hänger också ihop med det jag la upp igår, för att ha koll på hur man ligger i planeringen ska man ha en slutsumma och om man inte vet vad den är så blir det svårt. Sånt är kanske viktigare för amerikaner än för svenska romaner (de flesta romaner i mina genrer i USA ligger på mellan 80 000 och 120 000 ord, episka fantasyromaner och spaceopera brukar vara längre än så) men det är ändå något att tänka på. Och hur tänker man på det? Hur gör man? För Udda verklighet ville jag att det skulle vara en rätt rapp historia, mellan en och ett par kvällars underhållning (beroende på lästakt) och den landade på ca 67 000 ord. Särskild fick lägga ut texten lite till och blev 72 000 ord. Eftersom de båda är smala volymer är jag inte särskilt oroad över att de blir större och större. Det är långt ifrån tegelstenarnas arena (tackochlov) och jag har inga direkta planer på en fet bok heller. Men med det sagt sitter jag med ett projekt som jag inte har ens en aning om hur långt det kommer att bli, varandes en brevroman kan den svälla över alla bredder.

Marie Brennan är också författare till en av mina favoritböcker från förra året, A Natural History of Dragons - A Memoir by Lady Trent, och hon kommer att släppa en av 2014s mest hett efterlängtade böcker nu i dagarna: uppföljaren Sea of Serpents. Varma rekommendationer!

Hålla koll på utvecklingen

Jag har pratat förr om att hålla koll på projekten och deras utveckling. Jag menar inte alls hur texten ser ut utan bara hur mycket av den som kommer ner på papper. En av de deviser jag försöker leva efter är att text på papper går att korrigera, men text i huvudet kan jag inte göra något med. Men om jag ska ösa ner ord och inte sitta och kritisera och putsa på dem så behöver jag någon slags uppmuntran och något sätt att hålla koll på mig själv - så jag har använt excelark av olika sorter för det. Nu har jag hittat ett som är bättre än de tidigare och jag tänkte att det kanske finns andra som, liksom jag, gärna håller ett öga på projektets ordmängd. (Jag vet att det inte är för alla, det är ok, det här är för dem som gillar sånt här.)

Här har ni det: The Spreadsheet of Shame.  Kolla in alla tabeller man kan få från den! Och de röda och gröna markeringarna! Och det finns plats att notera hur dagen varit, var man skrivit eller varför man inte skrivit. Och det finns möjlighet att skriva in dagar då man ska producera mindre eller inte alls (något jag saknat i mina andra tabeller).

Jag har förstås prokrastinerat lite genom att föra över mina siffror från det förra excelarket. Men jag har sett en dokumentär samtidigt, och druckit te, så det var en paus i sig.

Att se sin egen utveckling

Jag såg en länk till ett inlägg för ett tag sen (minns inte från vem, men tack!), det handlade om att öva för att bli bättre och att talang inte är det viktigaste, och jag kan inte nog säga hur mycket jag håller med. Här är den, gå och läs, se den korta videon (med en tjej som verkligen kan dansa på slutet), jag väntar under tiden. Snygg video, inte sant? Är inte det där montaget av utveckling något man skulle vilja ha på sitt valda kreativa utlopp? Att plötsligt (tre minuter senare helst) kunna spela ett instrument, rita, dansa, skriva, som om man ägnat timmar och åter timmar åt det. Men förstås tar det timmar av övning. Det här inlägget kom också oväntat lämpligt för en utläggning som jag planerade när jag började lägga upp min kalender från 2009 igen.

När jag bestämde mig för att göra steampunkkalendern Ombord Franz Ferdinand öppen för alla igen så var det med baktanken att kunna visa på den i efterhand och prata om just det här, hur man blir bättre av att öva och att det inte alltid är något man ser direkt. Jag skrev kalendern året efter jag gått ut Författarskolan men året före jag blev publicerad med Udda verklighet och det var en period av stor omställning. Jag hade pratat om skrivande en massa under tiden jag pluggade, jag hade haft ett år utan studier men med ideliga omskrivningar av mitt manus (två förlag som båda visade intresse men ville att jag skulle skriva om på två olika sätt, så det gjorde jag) och jag hade inte gjort något nytt eller kul eller för min egen skull sen jag började skicka runt mitt manus och det började kännas att det var en säker väg till att sluta skriva helt. Så jag skrev en julkalender, i ett helt nytt format, med konstanta deadlines och med insyn av läsare under tiden och det var också ett sätt att visa mina vänner och min familj vad jag sysslade med. Jag visste att det inte skulle bli perfekt, men jag ville inte låta det hindra mig för om jag skulle vänta på att vara riktigt duktig innan jag provade något så skulle det aldrig bli av.

Så jag skrev och la ut och hade roligt under tiden, även om jag bara dagar efter att jag lagt upp ett avsnitt önskade att jag skrivit det annorlunda eller kunde ändra något. När jag sen blev publicerad så stängde jag kalendern för att jag ville att Udda verklighet skulle få vara sin egen och inte dömas efter vad jag skrivit i all hast. Till 2013 hade jag egentligen planerat att göra något hel annat som kalender och gick tillbaka till Ombord Franz Ferdinand för att se vad jag egentligen gjort och jag insåg några saker:

1) Bara när man inte vet bättre kastar man sig in i ett sånt projekt utan eftertanke. Det är å andra sidan något jag gärna gör, hoppar på projekt eller startar dem, utan att ha tänkt efter om det är något som är möjligt eller vad effekterna kommer att bli. Ibland fungerar det och ibland inte. I det här fallet hade jag ingen som helst aning om mina egna begränsningar, om vad tid det tar, om ifall jag skulle kunna producera varje dag utan uppehåll och göra skapligt ifrån mig. Jag övervägde inte att det inte skulle gå, det var något jag ville och alltså gjorde jag det. Det enda jag tänkte på var hur roligt det skulle bli! Ungefär som när jag börjar skriva en ny bok då alltså. Jag har inte lärt mig mycket.

2) Om jag skulle göra en kalender till skulle jag lägga upp den helt annorlunda. Det finns så många resurser att ta till, så många sätt att förbereda sig som jag inte ens tänkte på då och de skulle alla ha gjort den kalendern annorlunda. Jag hade läst på om att skriva en serialisering, eller om att producera något för nätet, eller om formatering, om kortpresentation, om effektiv karaktärsskildring, om att hålla intresset uppe, sluta på en cliffhanger, börja med en återkoppling, osv, osv i all oändlighet. Det hade troligen inte blivit perfekt i alla fall, men det hade blivit färre av de saker som jag idag tänker på som rena missar. Jag hade också förberett mycket noggrannare (inte bara ett par korta meningar för varje dag, ett karaktärsregister) och jag hade varit flera dagar i förväg, om inte helt klar innan december. Som det nu var så skrev jag det ibland på natten innan det skulle gå upp och det var inte den bästa lösningen. Risken finns förstås att det då, som i fallet 2013, inte skulle ha blivit av alls.

3) Jag skäms inte för att ha utvecklats från ett stadie till ett annat. Man måste vara nybörjare nån gång och man måste öva innan man blir bättre. Det gäller språket, innehållet, strukturen, storyn, allt det där och lite till. Jag skulle ha gjort en hel del andra val när det kom till i princip allt ovan om jag skulle skrivit kalendern nu, men jag var inte där då. (förutom att ge dem alla namn i alfabetisk ordning efter när de dyker upp, det var kul!)

4) Det skulle vara svårt att prata om det här utan att visa det. Även om det är svårt att visa det också. Jag är som de flesta andra och ser inte fram emot att folk ska hitta fel hos mig, men om jag ska kunna prata om utveckling och hur det känns så är det här min time-lapse-video. Det där var 2009, det här är nu. Det är också god övning för att kunna ta kritik, särskilt som jag inte är så väldigt känslig kring just den texten. Jag vet ju hur gammal den är och vad jag skulle gjort annorlunda idag. Det är värre när ett projekt är alldeles nytt och man så gärna vill att det ska gå hem hos folk så att man inte suttit i år med något som faller platt.

5) Jag tänker göra mitt bästa för att fortsätta utvecklas. För det här, att läsa vad jag gjort förut och veta vad jag kan göra nu, det ger mig luft under vingarna. Jag får en kick av att känna att jag har större kontroll över vad jag gör när jag skriver nu, jag har bättre koll på vad jag vill åstadkomma och hur jag ska komma dit. Men för den sakens skull är jag inte färdig. Det finns många sätt att bli bättre, och att inte låta sig nöja. Jag gillar att gå på kurser, att prata med andra som skriver, läsa om vad andra tänkt kring skrivandet, gå igenom saker som jag egentligen redan kan för att se om jag hittar något nytt, dissekera andras text och böcker för att se vad som gör att det funkar. Jag ska också försöka påminna mig om det här när jag får kritik: det går att bli bättre, och jag kan redan nu se vilken skillnad de senaste årens skrivande har gett. Det är hoppfullt för framtiden.

The wonder of Wonderbook

Det är den tiden på året, och den tiden i den kreativa processen, att jag börjar leta efter inspirationslitteratur. Nanowrimo är runt hörnet och jag är mitt uppe i ett projekt som behöver en spark i ändalykten för att rulla över den tunga mitten. Och då, precis när jag behöver den som bäst, kommer Wonerbook i brevlådan. Den är skriven av Jeff VanderMeer, en hedersknyffel och vurmare för det fantastiska om jag någonsin mött en, och fylld av texter av andra stora namn inom fantastiken (Chuck Wendig säger sitt här). Det är en underbar bok för skrivande personer! Och det som är underbarast av allt - den tar fantastik på fullaste allvar. Det är inte så att man måste lista sig till hur man ska ta sig an de fantastiska dragen i sin berättelse mellan alla vanliga skrivråd i andra skrivböcker. Nej, hela boken är till för den som skriver fantastik! Och som om inte det i sig hade varit nog för att få mig att läsa med ett fånigt leende på läpparna så är den skriven på ett sätt som lockar fantasin och som hyllar det fantastiska, ovanliga och extraordinära.

Jag har bidragit med en pyttetext i den, och ett foto av Karin Tidbeck, och fick mitt exemplar hemskickat av förlaget som tack, vilket var en glad överraskning! Och ormen ser precis ut som jag känner mig i slutet av redigeringsomgångarna ... Ja, jag skulle säga att likheten är slående faktiskt.

Wonderbook gör mängder med saker som jag önskat mig av skrivböcker tidigare och en av de finare bitarna med den är att det finns mer material på nätet knutet till boken. Så även om den är tjock och väger en hel del (allt pappret är blankt och tjockt och fyllda med bilder) så finns det mer!

En rekommendation är att alltid ha en anteckningsbok till hands när ni läser den här. Jag säger bara det. Jag kan inte hylla den nog.

Här är en fin boktrailer: [youtube=http://www.youtube.com/watch?v=FhjZTZxvtow&w=420&h=315]

Mardrömmar, sanndrömmar?

Jag vaknade två gånger imorse. En gång alldeles för tidigt efter att ha drömt om en vacker bro som gav folk pest när de gick över den. Det bekymrade mig att en så vacker bro skulle vara så förfärligt illasinnad och samtidigt kände jag att jag kanske skulle ta och skriva något om den, om de stackare som oskyldigt gick över den, och kanske var det ett utfall av bro-längtan och en känsla av att jag inte gjort vad jag kunnat av mötet med min själs bro. Hursomhelst lovade jag mig själv att ägna dagen åt skrivande och sen somnade jag om, bara för att hamna i en dröm där mina första 30 000 ord av Arbetsnamn:Blodsbreven var föremål för granskning av min skrivgrupp. Det var inte nådigt att vara där och jag kände så med den stackars texten som jag inte lagt ord till på flera veckor och som jag visste bara var ett grovt utkast. När jag vaknade från den var det inte längre en fundering: om jag inte skriver idag kommer det bara att bli värre. Så här sitter jag. Det tar emot att gå tillbaka och läsa igenom vad jag kastade ner på sidorna i början av april, men det måste göras. Jag hoppas att jag ska känna samma skrivglädje efter genomläsningen som jag kände medan jag skrev det.

Jag börjar känna igen det som en del av min process, det här att vara ovillig att stirra mina halvfärdiga alster i vitögat. För oavsett hur medveten jag är om att saker inte blir perfekta från början, om att texten måste få vara dålig innan den blir bra, om att jag inte är fullärd och inte ens då skulle jag skapa felfritt från början, så verkar jag inte på allvar ha gjort upp med författargenimyten än. Jag har förväntningar på mig själv och jag låter den inre kritikern sitta på min axel alldeles för tidigt i processen. Den inre kritikern är ibland en riktig jävel och kommer dragandes med jante och alla andra självcensurerande uppfattningar. Men jag har silvertejp att sätta för kritikerns mun, jante är ett förbannat påhitt och allt det andra kan gott vänta tills jag är klar i alla fall.

Jag är författare och jag ska fan i mig avsluta det jag påbörjat. Dessutom vill jag helst inte vakna från fler mardrömmar om att jag inte skrivit klart, så då är det ju bäst om jag gör något åt det.

Påskskriv!

Jag följer en del bok- och skrivrelaterade bloggar, förvisso väldigt sporadiskt, och de verkar alla ha bestämt sig för att ta påskledigt. Somliga till och med ledigt från sitt skrivande! Så inte här. Jag har aldrig haft en viss typ av läsning för påsken (påskekrim har helt gått mig förbi, men i år läste jag ut A field of darkness av Cornelia Read precis innan påsk, så det kanske räknas) men jag har alltid haft tid att göra kreativa saker. I år har jag gått så långt att jag inte följer med på släktsammankomsterna för att jag ska skriva.

Det får mig att känna mig som en usel dotter, dotterdotter, syster och maka, men det får vara så. Jag har lovat mig själv de närmaste två veckorna också på mitt nuvarande projekt (Arbetsnamn: Blodsbreven) och sen ska det utvärderas. Är det lönt att fortsätta? Vet jag vad jag håller på med? Är det tillräckligt roligt/givande/produktivt för att fortsätta vara mitt huvudprojekt eller ska det få kliva åt sidan? Men jag har lovat mig två veckor i alla fall och de infaller över påsk. Till alla de drabbar - jag beklagar innerligt!

Så här sitter jag, invirad i pyjamas, scarves och spikmatta, med ohemula mängder chokladägg, marmeladgodis, te och kaffe inom räckhåll. Jag har en lång låtlista igång och ett knippe tulpaner att titta på (när jag nu inte kan belöna mig själv med att läsa bloggar) så helt utan påsk är jag inte. Och jag skriver ta mig tusan!

Så jag passar på att önska er alla en riktigt glad påsk, oavsett hur ni firar den, med vem ni firar den eller varför ni firar den. Jag hoppas att den är riktigt, riktigt njutbar!

(och om ni läser något extraordinärt får ni gärna berätta, jag har fått mina första Tiptree-böcker i posten men det betyder inte att jag inte kan göra en läslista för senare)

Kommer någon att vilja läsa?

Igår fick jag en fråga som jag inte ens tänkt på innan och som jag nu inte kan sluta tänka på. Det var när jag berättade att jag skrev på allvar igen, att det faktiskt hände grejer, och min samtalspartner sa "jag ser så fram emot trean, skriv fortare!" Det är i vanliga fall en väldigt uppmuntrande kommentar och jag ser också fram emot trean, men den vill sig inte riktigt i huvudet än så jag skriver annat så länge, och det sa jag, att det var ett annat projekt som funkade just nu. Och får då, den uppriktigt menade frågan "kommer folk att vilja läsa något annat då?" Ja du. Det har jag faktiskt ingen aning om. Jag har inget kontrakt på den, det finns inget förlag som väntar, min redaktör har inte sett något - jag vet ju inte ens om jag blir nöjd eller om den blir färdig! Och ingenstans där har jag tänkt på andra läsare än mig. Jag skriver den här för att den kombinerar tre idéer som jag haft för länge i huvudet och som nu kanske äntligen kan bli en bra idé tillsammans (eureka-ögonblicket när jag la ihop 1+1+1 och fick det här som är så roligt att skriva att jag hoppar ur sängen varje morgon var årets kreativa händelse och trotsar beskrivning). Och jag har roligt, riktigt, riktigt roligt när jag skriver. Än så länge är det förvisso rätt tidigt i processen, jag bara vräker ner ord på pappret och hoppas att något faktiskt funkar, men det är så himla skönt att känna draget.

I vilket fall som satte jag mig för att tänka på det där. Vem är den här boken till för (mig), kommer folk att vilja läsa den (jag vill läsa den!), kommer folk att bli sura på mig för att jag inte skriver mer om Udda (har jag verkligen så ivriga läsare?), kommer förlaget att vilja ha den (dvs, skulle den vara säljbar) och skulle boken se annorlunda ut om jag började tänka på andra läsare än mig själv? Målgrupp och sånt. Jag är inte säker på ifall jag vill släppa in målgruppstanken redan, eller ens alls.

Men, jag snubblade över en term häromdagen som heter "gaslamp fantasy" (eller "gaslight fantasy") och den fyller de flesta av utgångspunkterna för det jag skriver, men med lutning åt steampunk. Eller nåt. Och ja, så är det en brevroman, för jag gillar brevromaner och har velat skriva en längre än jag velat skriva något annat. Så det är dags nu, antingen någon annan vill läsa eller inte, känner jag. Så det svarade jag.

Plötslig skrivlust

Står på jobbet och packar upp (bland annat min pocket! wohoo, jag har en pocket!) och lyssnar på Writing Excuses när de har med Jonathan Maberry (närmare bestämt det här avsnittet) och han kom med en skrivövning. "Skriv första sidan till en steampunkversion av Alice i Underlandet." Och jag blev kär. Det är boken jag vill läsa. Helst nu. Jag bryr mig inte om att det är gjort, att mashups är gammalt eller att Alice har återfötts hundra gånger. Jag vill läsa den och nu, just nu, vill jag dessutom skriva den.

Jag ska försöka hålla mig och kanske vara närvarande på jobbet istället. Det är ju trots allt det jag är här för. Men lunchrasten är min egen.

Maberry var inbjuden att prata om hur man undviker att bli lagd i ett visst fack som författare och han hade intressanta åsikter om det. Han har ju onekligen skrivit en hel del olika saker själv.

Podcast - Writing Excuses

Jag har pratat om podcasts tidigare och jag är verkligen inte först med att sjunga deras lov och har fått fina tips på nya podcast förut (Oskar och Åka, jag tittar på er) men det har blivit ett stadigt inslag i mitt liv på ett sätt som det inte var förut. Jag har dem i mobilen, på datorn hemma och på jobbet när jag packar upp böcker. Det är både vilsamt och roligt att lyssna på någon annan som pratar om saker man gillar. Min senaste lyssningsbinge är Writing Excuses. En podcast om skrivande och skrivtekniker med bland andra Brandon Sanderson och Mary Robinette Kowal (som är stående medlem från säsong sex). Varje avsnitt är 15 minuter (lite drygt) långt och det är alldeles lagom. Jag kan påbörja och avsluta en uppgift utan att behöva gå ifrån eller pausa det. Varje avsnitt innehåller ett boktips och en skrivövning, och även om jag inte faktiskt skriver efter övningen (är ju oftast på jobbet) så står jag och tänker på hur den skulle kunna appliceras. Jag gillar skrivövningar.

Har ni några favoritpodcasts? Något jag inte får missa? Bokrelaterade gärna, men jag är öppen för andra förslag också.

Klar?

Mailet gick iväg och nu ligger Särskild hos redaktören. Jag har anledning att fundera över det där ordet: klar. Det är så bedrägligt. Jag har gjort allt jag kan. Jag har lagt ner allt jag haft i att få den här boken så bra det bara går och så klar det bara går. Men som med alla andra hantverk så finns det alltid utrymme för förbättring. En del av skrivandets svårigheter ligger i att säga att nu är det så bra det kan bli – och i att tycka att det är bra nog. Jag är stolt över vad jag åstadkommit. Det har varit roligt att vara tillbaka i min värld och träffa mina sära personer igen. Jag hoppas att det syns och att andra kommer att gilla att återvända till det sära Malmö igen.

'Klar' är bedrägligt också för att det är så svårt att avgöra när man är helt klar. Nu, när manus har gått iväg? När redaktören ringer och vi kommer överens om de sista ändringarna? Efter korr och sättning? Efter trycket? När läsaren får boken i handen? När jag är tvungen att ta ställning till vad folk tycker och förlikas med vad de upplever att jag skrivit?

Jag vill tro att det är nu, för jag känner mig rätt färdig.

Andraboksångesten

Det har varit en lång, lång resa med Särskild. Jag började på den direkt efter Udda verklighet kommit ut, i augusti 2010. Det gick inte som jag önskat. Vad jag trott var en bra idé till story bråkade med mig på helt oväntade sätt och sen kom kritiken på första boken. Nu var jag lyckligt förskonad, de allra flesta recensioner var positiva, men jag letade ändå feedback och längst ner brukade det finnas en passus som började med 'men' och följdes av det som kunde varit bättre. Psykologiskt sett så tar man sämre åt sig av det som sägs innan ordet 'men'. Och nog var det så alltid. Jag slutade läsa recensioner, har inte googlat mig själv sen nyårsdagen 2011 och skrivandet mådde bättre. Men det löste inte allting. Jag fortsatte att springa rakt in i nya problem. Med storyn, med karaktärerna som inte ville göra vad jag ville och med förutsättningarna jag lagt upp för mig själv. Förstapersonsberättande är spännande men är en strikt ram. Uddas drömmar är spännande men det finns saker som jag inte kan komma åt genom dem. Och så vidare. Ibland kändes det som om själva språket svek mig. Jag inbillar mig att det är vad folk kallar skrivkramp. Men det gick över. Jag fick det att gå över.

Jag vågade inte blogga om det heller för jag ville inte bekräfta det ens för mig själv. Jag skrev utkast till blogginlägg och lät dem sen ligga i inboxen. Men jag letade efter hur andra författare känt och tänkt när det hänt dem. Jag hittade så förbaskat lite att jag sparade mina egna texter och här är de. Det äldsta är från våren 2011 då jag missat ytterligare en dödslinje, det andra är från augusti 2011 när jag inte hade en dödslinje längre. Sen i julas har jag hållt mina dödslinjer och nu känns det som om det är klart. Så här får ni. Det är långt och jag tar inte illa upp om ni inte vill läsa, det är mer för min egen skull. Det ska inte vara skamligt att texten inte alltid kommer. Jag tycker verkligen inte det.

SvD hade en artikel om det, min mentor pratar om det, mitt förlag och min redaktör har nämnt det - det är inte bara jag som inbillar mig. Andra boken är mycket, mycket jobbigare att ha att göra med än första. Så pass att det blivit ett begrepp av det.

Texten nedan skrev jag när det blev uppenbart att jag inte skulle kunna hålla den deadline jag och förlaget satt upp, men jag skämdes för mycket för att ens blogga om det. Just nu går det bättre och livet känns lättare. Jag har ingen ny deadline men så finns det heller ingen planerad utgivningsdatum för boken. Det verkar funka så jag studerar det inte närmare. Men om man vill ha en dos av hur det kändes innan jag gav upp min utgivningsdag till förmån för att få skriva i långsammare tempo så är det bara att läsa vidare.

Skamkänslorna slår upp mot mig från sidorna jag skrivit.Var det verkligen jag som knopade ihop en så platt och tråkig mening? Den säger ju ingenting! Varför skrev jag den? Vad ville jag? När jag läser om text jag skrivit under perioden då det var som nattsvartast och inget funkade så känner är det som om komprimerade känslor ger mig lavetter. Dåligt samvete och dålig självkänsla över att jag missade min deadline (igen), skam och skuld inför vad det innebär för mina samarbetspartners på förlaget, ångest över att jag inte njutit av processen och inte haft vett att uppskatta den unika situation jag befunnit/befinner mig i. Att jag skriver något som någon annan vill se, att jag har läsare, inte bara på förlaget. Det är meningen att man ska uppfyllas av kreativt geni av det - men nej.

Jag sitter mellan två stolar här. Dels har vi "rumpan i stolen, fingrarna på tangentbordet, du har ett jobb och det är att producera i tid" - skolan. På andra sidan har vi "texten kommer till mig som gudomlig ingivelse, skapandet kommer ur själen, om du inte älskar vad du gör så kommer ingen annan att älska det heller" - skolan. Mitt emellan dem sitter jag.

Jag jobbar med mitt skrivande varje dag. Jag pysslar med texten så mycket jag kan, men det hjälper inte alltid. Ibland hamnar man i en situation då det inte längre är en fråga om hur mycket tid jag tillbringar framför skrivprogrammet utan det blir en fråga om den där inspirationen. Den har alltid kommit förut, så jag har arbetat med övertygelsen om att när det verkligen, verkligen kniper (efter andra missade deadline tex) så kommer något att hända och det kommer att kännas rätt. Men om det inte gör det då? Är man ett misslyckande i så fall?

Jag känner inte att det finns folk som pratar om den här delen av processen på samma sätt som folk pratar om "sitta på café och skriva för att inspirationen kommer" eller "skaffat mig ett kontor att skriva i för jag gör det varje dag och det funkar" eller ännu mer författardröm/klyscha/förutfattad mening: "sitter på landet för att naturen ger mig inspirationen jag behöver och sen strömmar det ur mig". Dessa upplevelser pratar folk gärna om, visar bilder på och bloggar om. Kallar det sina författardrömmar eller gratulerar sig till sina perfekta liv. Nå, min andra bok var inte det där.

Det var en ansenlig mängd skrivande på caféer och en hel del ledighet från jobbet för att skriva på bibliotek, men det betyder inte att jag inte hade långa perioder av den här nattsvarta ångesten över att min hjärna bara inte ville komma med en fantastisk idé det ögonblick jag behövde den. Eller ens dagen efter, eller veckan för den delen. Det har funnits perioder då det känts som om jag blivit lobotomerad och de delar av min hjärna som i vanliga fall ger mig saker att skriva om i klara, perfekta bilder att tolka ner på pappret har varit helt avskurna. Jag har inte kunnat komma åt dem. Då har jag ägnat timmar åt att stirra rakt fram utan att åstadkomma något. Och deadline har visslat förbi.

Jag har långsamt fattat att bara det faktum att jag missar en deadline innebär att mitt självförtroende får ett slag i magen. För att inte tala om att det är på grund av att jag inte kunnat skriva inspirerad och fantastisk text i parti och minut heller. Ett dubbelt misslyckande alltså. Jag är en person som kommer i tid. Jag har försökt jobba med att vara mer avslappnad med tidshållandet, men jag är hellre en halvtimme för tidig än fem minuter för sen. Även fem minuters försening ger mig dåligt samvete. Fatta då hur jag reagerar på att inte kunna lämna över texten i vettig tid. Det är en större press på mig än vad jag velat erkänna. Vad? Skulle min tidshållning vara ett problem? Nej! Det kan du inte mena!

Så sitter jag nu här, med mållinjen i sikte och fattas lite, lite av historien. Men det är en aldrig så viktig del och det känns som om jag är lobotomerad igen. Och jag var tvungen att ringa förlaget och berätta det.

Varför finns det ingen annan som har samma erfarenheter som jag kan läsa om? Är jag verkligen ensam om att missa mina deadlines och må dåligt av det? Ifrågasätta om jag någonsin kommer att kunna skriva inspirerat igen eller ifrågasätta om jag verkligen behöver äta med maken, ta en fika, sova 7,5 timmar eller läsa en bok på lunchen, när jag kan skriva istället. För om det bara var tid som behövdes så skulle det lösa allt, eller? Nå, här är i alla fall ett erkännande. Jag har haft tvivel. Jag har varit galen av rädsla för att jag aldrig skulle få tillbaka hjärnan. Jag har oroat mig över att förlora mitt förlags förtroende för att jag inte kunnat hålla min tidsplan. Jag har varit nervös över att göra läsarna besvikna med min historia. Jag har känt det som om jag svikit mina karaktärer och min värld genom att inte vara ett käril för den gudomliga inspirationen, mellan klockan 8 och 10 och 20 och 22. Jag vet inte hur man kommer till rätta med den situationen eller ens om det finns något att göra annat än att fortsätta skriva och förlita sig på försynen, men nu har jag sagt det i alla fall.

Det är inte bara fluffiga kattungar, regnbågar, eftermiddagsdrinkar och finkaffe på caféer. Det är det här också. Så ni vet.

Wordcount

I det här stadiet av redigering så räknar jag inte ord alls, det känns inte lönt eftersom jag stryker och skriver till i ungefär samma mängder, istället räknar jag sidor mellan mig och slutet. Och så räknar jag timmar mellan mig och deadline (fredag förmiddag, ifall ni vill sympatisera med mig). Men när jag skriver ny text räknar jag ord. Jag gillar att känna att det går framåt och jag vill ha ett kvitto på att jag försökt varje dag, om det så bara är ett par hundra ord. Eller bara hundra ord. Det verkar vara rätt vanligt att räkna ord, eller sidor, under första utkastet. Jag tycker att jag ser det precis överallt på bloggar och twitter, men jag har aldrig sett en sammanställning av en författare som så nära liknar min egen produktion som Holly Blacks. Hennes dagskvoter för Black Heart (som jag just läst ut, en mycket bra serie för övrigt) ger en hopp om framtiden. Det känns befriande att se någon annan som också producerar lite text per dag. Ifall ni också vill bli uppmuntrade så finns hennes How I wrote Black Heat och How I Wrote Doll Bones. Hon är heltidsförfattare och blandar småskrivande hemma med skrivresor där hon har en högre produktivitet. Som de flesta andra jag känner (och känner till) som skriver så har hon svårt att hålla helg. Det går i ett tills det är något yttre som kliver in och sätter stopp, som sjukdom eller storhelger eller, i hennes fall, arbetsresor.

Nå, de här sidorna kommer inte att redigera sig själva. Bäst jag återgår till dem. Jag tror att jag har bestämt hur jag vill göra i framtiden med mina magiska artefakter, vilket betyder att jag kan redigera klart den här scenen nu. Eftersom det är jag så går jag efter den mest logiska lösningen. Vi får väl se om den faller folk på läppen.

Man vet att man skriver fantasy när ...

Man vet att man skriver fantasy när man lägger hela kvällen på att pyssla med ett magisystem för att man bestämt sig för att en person har en maigisk artefakt. Jag menar, om det finns magiska saker så måste jag veta hur de kommer till, vad det är för slags, vad de kan göra, vem som gör dem (om de går att tillverka), hur länge de håller, om det kräver aktivering, hur lång räckvidden är, vem som kan använda dem, när de kan användas och om det finns nackdelar. Nackdelarna är i sin tur föremål för ovan kriterier. När sen allt detta är bestämt så måste jag se över den här historien, den här karaktären, den här scenen och igen göra valet att ha med magiska föremål eller inte. Och om jag gör det så måste jag gå över mina framtida planer på historier och bestämma för dem också. För finns det ett föremål så finns det flera.

Bah. Och de som inte vet bättre säger att fantasy är lätt att skriva för det är ju bara att hitta på.

Arbetspaus

Jag tog en arbetspaus, dvs jag jobbade i butik och pausade från manuset en vecka. Det var säkert nyttigt - två-tre insikter som jag inte haft tidigare dök upp när jag prismärkte böcker och rättade till hyllor - men det hade den oväntade effekten att jag nu ögnar manuset med viss förskräckelse. Det som ska fixas känns plötsligt så väldigt mycket större och svårare än vad det gjorde för en dryg vecka sen. Det här är anledningen till att jag inte gillar att låta bli att skriva, jag får för mig att det är så svårt och krångligt när jag ska börja om. Men, i gladare toner, kan jag påminna folk om att The Hunger Games har biopremiär  till helgen! Jag ska gå och jag är så taggad att det inte finns en gräns för det! Men bioupphetsningen är inte över efter Hungerspelen, det finns Prometheus att se fram emot sen! Astronautarkeologer, yrket jag önskat mig hela mitt liv.

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=HHcHYisZFLU]

... även om det verkar vara lite i farligaste laget.

Igång igen

Jag fick goda nyheter i fredags - redaktören är glad i mitt manus! Hon menar att det nu går att se slutet på processen och jag blev så lättad att jag blev yr. Det är förstås en massa arbete kvar, men det jag var oroligast för (att jag skulle ha missat någon stor struktursak för att jag haft huvudet för långt in i texten för länge) var tackochlov bara hjärnspöken. Jag är glad att tidsplanen verkar hålla och ska göra mitt förbannade bästa för att det ska fortsätta vara så. Särskild är planerad att släppas till Malmöfestivalen. Under lördagen firade jag att jag inte kunde göra något alls med manuset (det låg i posten) med att besöka en signering av Johanna Koljonen och Kim W Andersson som båda har nya fina, blanka och spännande album ute. Johannas Oblivion High och Kims Alena inhandlades på SF-bokhandeln här i Malmö (tillsammans med Kims Love Hurts som finns på bokrean, jag hade lånat det ex jag läst tidigare och passade på att rätta till den missen). Det är ljuvligt att känna att man har rätt att slappa och kan läsa andras verk utan dåligt samvete. Det tillståndet ändrades abrupt på måndagen.

Ett tjockt, brunt kuvert landade på hallmattan strax innan elva. Klockan elva ringde jag redaktören för manusmöte. Klockan tjugo över ett la jag på. På eftermiddagen fick jag de utskrivna kommentarerna från redaktören med en försiktig förfrågan ifall det kändes bra. Ja, vad svarar man? Det är klart att det känns bra, jag är exalterad över att manuset nu kommit så långt att vi alla tre är nöjda med min historia (inte bara förläggare och redaktör utan jag också) och jag är galet glad i att vi kommit till "fixa till och strama upp"-fasen (eller 'blingandet' som min redaktör sa)!

Men som vanligt i det här stadiet så behöver jag en dag eller så då jag surar. Det är inte över något speciellt, det är bara en allmän försämring av humöret som kommer av att få saker kritiserade i flera timmar. Det spelar ingen roll att jag är taggad samtidigt, jag behöver ändå en dag att justera min mentala inställning till saker. Jag småstädar, slösurfar och skrotar runt.

Idag tog tiden jag lagt undan till sånt slut. Idag började jag göra bok av det här manuset: rätta alla fel, ta bort alla ställen där jag använt samma ord för många gånger, där jag missat en bisats som var väsentlig, alla dubbla mellanslag och annat som jag inte behöver tänka på hur jag ska ordna. Jag tror jag behöver ett par dagar till det innan jag är helt beredd att ge mig i kast med de större sakerna - som att jag glömt bort att inte alla har min myt- och legendbakgrund och kanske behöver en förklaring på somliga saker, eller att ändra tempot i ett par scener genom att byta ord till andra med annan laddning. Det ska bli roligt, jag både vet och känner det, men jag behöver ändå den här startsträckan.

Dödslinjedagen till ära

Så, igårkväll gick mitt manus iväg till förläggare för bedömning och om det anses vara något att jobba med så går det till redaktören. Ja, jag är nervös. Spelar ingen roll att jag vet hur mycket tid jag lagt på det eller hur mycket bättre det är jämfört med mina tidigare försök på samma manus (jag skickade in upplaga 4.5 nu, för dem som räknar med därhemma). De senaste veckornas mardrömsfyllda nätter (jag drömmer mycket livliga mardrömmar när jag är stressad, det tror jag att jag sagt förut?) har förstås fått mig att fundera på varför jag gör det här egentligen och det har spridit sig som vågor på vattnet. Så min mans kollega skickade den här länken till honom, att visa för mig för att muntra upp mig. Och jo, nog är det så alltid: Arbetsannons - har du det som krävs för att bli författare? 

Mitt i allt det här har jag förstås också funderat en massa på min skrivprocess, i vild förhoppning om att det kommer att leda till en förutsägbarhet i arbetet så att jag kan planera in fullständiga psykbryt, självförtroendesvackor och arbetstoppar och maximera min textproduktion därefter. Eller i alla fall göra livet lite lättare för mina nära och kära (som alla ställt upp likt superhjältar!). SvD skriver om en sammanställning av kända författares skrivprocess, det är så att man vill läsa. Men min senaste tid skiljer sig markant från deras utsaga - jag har haft skrivkollegor över på skrivstuga i vardagsrummet flera dagar. Det har gjort skillnad. Mindre slösurfning, mer direkta svar på frågor, färre tillfällen av fullständigt stillastående och många intressanta diskussioner om allt som har med skrivande och språk att göra. Karin, Karin och Therése, tack!

Nu ska jag gå på Hollandia, äta tårta och svara på fina brev som jag fått under månaden. Det är fortfarande en vecka kvar (lite drygt) av Month of Letters. Skriv något fint till någon!