Veckans inlägg: Det var en gång

Det visade sig vara fullt möjligt att ta semester även från skrivandet. Jag har inte fått ner ett ord på en hel vecka. Istället har jag badat i havet (saltvatten är något speciellt), läst böcker på stranden (har sand som bokmärke numer) och ätit mängder av god mat. Och så har jag rensat bland mina barndomssaker på mina föräldrars vind. Det var upplysande och utmattande. Jag skriver mer om det i veckans inlägg på Debutantbloggen, för den som skulle vara intresserad.

Semester?

Klockan halv sju var det jag som hängde av mig min arbetsmoral tillsammans med namnbrickan, önskade min kapten en trevlig resa utan mig (butiken är ett skepp, jag är Number One) och lämnade bryggan vid gott humör för lite landpermis. Det är förstås inte det samma som att vara helt ledig. Jag har stora planer för mitt skrivande under den här tiden. Huruvuda det kan räknas som semester eller inte har jag inte riktigt kommit fram till.

Jag funderar hursomhelst över dessa frågor i veckans inlägg på Debutantbloggen. För den som är hugad.

Glad midsommar alla! Och en fin sommar efter det!

Hah!

Jag hade tre dödslinjer att möta tills igår och jag klarade alla! Nu har jag bara två kvar innan torsdag vilket är tur med tanke på hur uppbokad jag är resten av veckan. Resten av gårdagen tillbringades med Bitches United på utflykt på den skånska landsbygden. Vi hade goda nyheter att komma med alla fyra så det var idel firande.

Tv-serier är beroendeframkallande

Det borde stå det på dvd-boxen. Något i stil med: Gör inga planer! Eller: Ni som här instiger, låt tiden fara. Jag har alltid gillat det seriebetonade berättandet. Det kanske började med Kitty-böckerna, det hölls definitivt vid liv av Isfolket (ja, ja, det räknas som ett skelett i den litterära garderoben - jag gillar mina skelett, så det så) och med Arkiv X var jag för evigt fast vid tv-serieformen. På den tiden, när den gick i tv4 en gång i veckan, var jag oanträffbar under tiden som det sändes och gudarna vare nådiga den familjemedlem som ens hostade för länge under tiden. Jag har blivit bättre, säkerligen mycket på grund dvd-boxarna. Denna förbannelse i välsignelseförklädnad.

Sen i julas har vi tryckt oss igenom hela 15 säsonger av Stargate (SG-1 och Atlantis) och när jag berättat för folk att jag riskerade abstinens (och doserade Stargate Universe så hårt jag klarar av för att den ska räcka länge) var det flera som var vänliga nog att peka mig i farans riktning och tipsade mig om Castle.

Ah, Castle. Denna serie om en bästsäljande kriminalförfattare som börjar följa med en polis under mordfall som inspiration och research för sin nya bok. Första säsongen är bara 10 avsnitt lång och det sista avsnittet slutar med en emotionell, men inte handligsbaserad, cliffhanger. Det är den djupaste formen av ondska om man frågar mig.

Nu kommer jag att göra mitt yttersta för att hitta och se avsnitt ett på säsong två. Snarast.

Jag är helt hopplös.

Matt

Jag är trött när jag går och lägger mig och lika trött när jag vaknar. Det tar en timme att komma ur sängen och ytterligare en timme innan jag kan tänka klart. Jag som brukar vakna med solen och vara vid fullt medvetande meddetsamma. Jag vet inte vad jag ska skylla på heller, den förra veckans festligheter är just det - förra veckans. Tills vidare kallar jag det pollenzombiefiering. Det sätter vissa käppar i hjulet för min vanliga morgonrutin, men idag släpade jag mig iväg i alla fall och det var ju tur det! Jag sprang på en annan stammis på fiket och hon hade börjat på boken och gav mig ingående psykologiska analyser av karaktärerna och deras bevekelsegrunder. Smickrande och oroande på samma gång.

En lyxdag

Så här långt: Sova länge. Kaffe (chokladkaffe och Monsun blandat) till morgonens tecknat (Phineas & Ferb). Engelsk brunch. En sväng på Konsthallen. En fika med en god vän. Resten av dagen: skrivande (två ytterst korta dödslinjer), läsande (Richelle Meads Blood Promise), sil & ägg-middag, choklad och SGA S5. Om jag verkligen ska göra något aktivt idag blir det att organisera i bokhyllan.

Jag hade inte kunnat tänka mig en mer perfekt dag.

Det här med söndag

En ledig söndag, helt ledig, är inte en självklarhet för mig. Jag har jobbat helger sedan jag var sexton och söndagar, varje söndag, i sju år. Då var det dessutom ett tungt lagerjobb som man blev riktigt trött och sliten av. (sanning med modifiktation, jag var ledig någonsöndag emellanåt, ibland till och med var tredje, men eftersom jag jobbade varje lördag kändes det inte alltid av.) Hur som helst, har man en gång vant sig vid att helgen är lördag kväll så kommer det lite som en överraskning att ha en hel dag till för sig själv. Det är nu flera år sen vi slutade med söndagsjobbet (två och ett halvt och lite till) men jag kommer fortfarande på mig själv med att njuta extra av de lediga söndagarna.

Ända tills jag kommer på vad jag borde göra. Tvätta, städa, sortera papper, sköta bokföring, träffa några av vännerna som inte blivit prioriterade på sistone, träffa familjen, motionera, skriva förtusanbövlar! och allt annat som hopar sig i veckorna.

Och sen kommer dagar som denna, där lördagen var en helt ledig dag och full av allt det ovan. Alltså helt och hållet ledig. Det är något alldeles speciellt. Jag har sovit galet länge, ätit brunch och nu fikar med SGA S4 på dvd. Allt utan att lämna pyjamasen. Inte det sämsta. Sen kommer det att bli en promenad och en midjehög väns första scenframträdande (tösen är 6 år och det ska bli väldigt roligt!). Jag kommer på mig själv med att njuta av söndagen igen. På samma sätt som när jag inte räknade med att den skulle finnas och allt var undanstökat tidigare. Det är fantastiskt. Hoppas ni har en lika fin söndag på era respektive platser.