Typiskt min tur

Som jag sa häromdan så är det säkert en förbannelse och omedelbart fick jag bevis:

Så jag gjorde som jag blivit tillsagd:

En personligt utformad förbannelse

Jag är inte säker på vad jag gjort, eller vem jag gjort det mot, men jag måste ha varit väldigt, VÄLDIGT, elak för att drabbas av vad jag har nu. Bland alla andra åkommor jag dragit på mig har jag dessutom drabbats av en oförmåga att äta ren choklad. Ni hörde det. Jag kan inte äta choklad.

Mina försök att äta hela bitar av chokladkaka har lett till omedelbar ... retur. Och inte är jag särskilt benägen att äta praliner heller.

Jag vet. Inga praliner. Vem är jag ens.

Jag försöker kompensera med ostbågar och coca cola. Det går sådär. Tillfredsställelsen är inte i närheten av samma.

Så tillsammans med de andra åkommorna jag dragit på mig känns det som om någon har hittat på en förbannelse speciellt för mig. Jag borde väl vara smickrad.

Insomnia

Igårnatt fick jag inte sova. Jag har ingen som helst anledning till att vara klarvaken klockan halv fyra, inte heller till den timmen innan dess då det gick tre minuter varje gång jag blinkade, men aldrig mer än så. Det gjorde också att hela dagen gick som i ett töcken. Och kvällen sen -  som sirap. Hoppas att det blir bättre omgående för långa perioder av det här kommer att driva mig långsamt galen.

Sista dagen på brevskrivarmånaden

Month of Letters har nått sitt slut och det var en oväntat svår månad för mig. Min ledvärk i händerna har varit värre i år än de tidigare åren och jag har knappt orkat svara på de brev jag fått (men de sista svaren gick iväg idag!). Jag skaffade mig en ny reservoarpenna efter att ha haft problem att hålla i den gamla (den är tung) och eftersom vanlig bläckpenna gör att jag fått trycka för hårt mot pappret och min handstil blir oläslig efter bara ett par rader. Det hade troligen gått att tvinga mig igenom utmaningen, men somliga dagar har det varit en fråga om att skriva fiktion på morgonen eller skriva ett brev, jag har inte haft finmotorik till båda, och jag vill verkligen komma framåt med boken. Ibland har det varit svårt det också, även om tangentbord är lättare än att hålla i en penna så drabbas jag av ryckningar i fingrarna och ibland trycker de inte ner tangenten när jag säger till. Men ingen fara! Det är vad stavningskontroll är till för. Å andra sidan, inte lönt att gnälla: jag har fått fler brev än andra månader och jag har skrivit fler än jag skulle ha gjort utan #lettermo Hur har det gått för er andra? Blev det några brev skrivna?

Gott slut och gott nytt!

Det är årets sista dag och jag har hört att man ska sluta som man vill börja, så här sitter jag och gör ett blogginlägg. För ärligt talat, så tomt som det varit här på bloggen har folk som faktiskt bekymrar sig om att läsa mig inte gjort sig förtjänta av. Så jag hoppas (inga löften!) att göra bättre ifrån mig nästa år. Själv brukar jag försöka mig på att börja året så som jag vill att det ska fortsätta. Jag minns inte var jag hörde det första gången, men jag tyckte det var en trevlig tanke, att fylla första dagen på året med sådant som jag skulle vilja ha mer av under årets gång. Så jag brukar skriva, läsa, hänga med vänner, äta goda saker och försöka njuta av livet i allmänhet 1/1, vi får väl se hur det går.

När det kommer till nyårslöften är jag inte bra på dem, det är inte många jag har hållit (men det året jag skulle älska alla väder var intressant, fake it 'til you make it var enda vägen), så jag brukar försöka göra planer istället. Ge mig själv lite riktlinjer utan att lova något. Mina riktlinjer för 2014:

- Skriva varje dag. Det hade varit praktiskt om jag faktiskt fått det att bli en vana. Och med tanke på det fina stipendiet jag fått (har jag inte berättat? jag fick Författarfondens arbetsstipendium för nästa år så jag ska gå ner i tid och försöka få färdigt en tredje bok!) så skulle det göra att mina skrivdagar börjar lättare.

- Läsa mer, slösurfa mindre. Jag är säker på att jag inte går under om jag inte läser hela mitt twittertflöde, facebookflöde, tumblrflöde, kollar alla instagrambilder eller läser alla bloggar jag har i min lista. Ingen förväntar sig att jag ska göra det, ingen kommer heller att sakna ifall jag inte länkar vidare till (förvisso fullständigt oumbärliga) artiklar om sjöstjärnor, såpbubblor, fjärdevågenfeminism och senaste Doctor Who/Sherlock/fylliminsenastetv-favorithär. Det kommer att finnas andra som gör det istället. Men, det kommer förstås ändå att bli mer länkar på de ställena än här, så om man är intresserad av att se vad jag har hittat nyligen så finns jag där. Dessutom har jag en hel hög med böcker som väntar på att jag ska sluta läsa för Tiptree Award och börja läsa dem istället.

- Prova en ny träningsform. Men jag kan tänka mig att nöja mig med att prova en träningsform, punkt. Det har blivit lite för lite av att röra på sig och lite för mycket av att sitta still (skrivande, läsande, tv-serier, slösurfande, se ovan poster) och jag vill ju att den här usla köttdockan ska hålla hela tiden ut. Helst ska det vara något som jag inte dör av tristess av, som inte sliter för mycket på håret (ja, jag vet, löjligt att vara fåfäng över något sånt, men så länge jag färgar håret blått går det bort att simma i klorat vatten, det blir liksom ingen färg kvar då) och som går att göra i kombination med jobbet (träningspass jag tittat på ligger alla rätt dumt till i förhållande till våra öppettider i butiken). Om jag kommer på något, eller NÄR jag kommer på något så låter jag er veta.

- Verka för ett jämlikt samhälle, ett vänligare och varmare socialt klimat och för en bättre värld. På de sätt jag kan komma på. För att det är det enda rätta att göra.

Det var mina planer. Hur ser det ut för er del? Och gott nytt 2014 förresten! Låt oss göra det bästa vi kan av det och vara vänliga mot varandra.

Swecon är över

Swecon var i helgen och det var en trevlig upplevelse, som alla kongresser jag varit på faktiskt. Listan är inte fasligt lång, det medges, jag var på min allra första kongress och mitt första Swecon i Göteborg 2010 (som hedersgäst). Det gav mersmak och året efter hölls Eurocon i Stockholm (som var det årets Swecon dessutom) och jag var där. 2012 var ett tätare con-år för min del, jag var på Åcon på Åland, 4th Street Fantasy i Minneapolis, Swecon i Uppsala och World Fantasy Con i Toronto. I år har jag hunnit med Finncon i Helsingfors, Fantasticon i Köpenhamn, Swecon i Stockholm och ska snart vidare till World Fantasy Con i Brighton. Och nästa år är det planerat att bli Wiscon i Madison, Loncon (ett Worldcon i London) och Swecon i Gävle. Nå, jag förekommer mig här. Swecon 2013 var det det handlade om. Resan började utan kaffe eller frukost på en morgonryckig buss genom Malmö. Det var inte riktigt hur jag hade tänkt mig att börja min dag, men somliga morgnar är inte som de ska. Hursomhaver anlände jag i tid till Centralen i Malmö, i så pass god tid att jag kunde skaffa mig kaffe och frukost där istället, och möta upp med SocialistSimon och Pål Eggert på perrongen. Inte bara skulle vi vara på samma tåg, Pål hamnade dessutom mittemot mig och Jenny Milewski som klev på i Lund. Jag satt och gladde mig åt att Pål läste hennes Skalpelldansen på vägen dit och sa alltså inget innan hon klev på. Det är en alldeles speciell känsla att se någon läsa ens bok ute i det vilda och det måste ju vara ett gott omen för resan om det var det första som hände.

På vägen upp passerade vi snö (!) men till min stora glädje var det inget som höll i sig utan Stockholm var bedövande vackert i höstfärger och skarpt solljus. På stationen fångade jag och Jenny upp Maria Turtschaninoff som flugit in från Finland och Kapten Karin som rest med Blå tåget från Göteborg. Det i sig skulle visst vara en tågupplevelse värd besväret. Vi tog vårt pick och pack och drog hem till Sara Bergmark Elfgren där vi hyste in oss - och prompt dubbade stället till värdshuset Stegrande Enhörningen. Och det var nätt och jämt en mellanlandning innan vi satte av mot Sickla och Dieselverkstaden.

Swecon var inhyst i charmerande lokaler i Dieselverkstaden, med riktiga scener och upphöjda läktare för publiken. Man såg alltid ordentligt, ljudet var välriggat (jag var djupt imponerad den morgon jag såg en av teknikerna sätta upp mikrofonerna med en ipad (?) i handen och knäppte framför mikrofonerna som ljudcheck. Jösses, vi lever i framtiden) och det var tre programspår igång hela tiden. Vilket förstås gav huvudbry. Så många punkter en skulle vilja gå på men naturligtvis krockade de med varandra. Hela. Tiden.

På fredagen var jag på öppningen av kongressen, där den ryska docka som brukar innehålla Swecons ande och öppnas och stängs under ceremoniella former försvunnit! Jag andra diskuterade vad som kunnat hända och kom fram till att antingen har vättarna stulit Swecons andes behållare (men möjligen inte själva anden), eller så har den gått upp i atomer och spritt sig över oss alla för evigt. Jag lutar åt vättarna, den kommer att dyka upp där vi minst anar det.

Sen lyssnade jag på Jo Waltons hedersgästintervju. Hon är en av mina favoritförfattare, sjukt duktig språkligt, intressanta historier och spännande karaktärer med djup och eget driv. Till och med den av hennes böcker som jag var minst betagen av när jag läst ut den gör ständiga återbesök i huvudet på mig. Hennes Among Others är helt jävla fantastisk, så ni vet. Och trevlig är hon. Hon fortsatte att visa sin skarpsynthet och insatthet under resten av kongressen.

Så satt jag med i en panel om urban fantasy. De eviga frågorna om vem som läser och vem som skriver och vad det egentligen innehåller dryftades. Vid det här laget är jag duktigt trött på att sådant som passar in under urban fantasy men är skrivet av män absolut inte skulle kunna vara det - eller så är allt det där med känslor skrivet av kvinnor egentligen paranormal romance och hör inte hemma i samma kategori - för aldrig att de seriösa männen skulle kunna dela genre med de där känsliga brudarna. Jösses vad det tär på mig att behöva ha den diskussionen igen och igen och igen. Och vad irriterad jag blir på tanken att en quest efter kärlek, en sann relation eller intimitet skulle vara mindre farlig för en själv, eller mindre intessant eller mindre viktig än alla de andra äventyren.  Jag lyssnade på en panel om skräck också, och de varianter av skräck som dryftades hamrade hem mina åsikter ännu mer. Det finns en stor överlappning mellan alla dessa subgenrer (förstås!) och det är gradskillnader som avgör var man hamnar. Eller möjligen åsikten hos läsaren.

Och om jag aldrig hör någon slentrianmässigt skämta om YA och urban fantasy på ett nedlåtande sätt igen så är det fortfarande för snart.

Men det här är en del av en längre diskussion kring vad som utgör fans av något, vad som får plats i fandom och hur vi formar genren och dess status genom hur vi pratar om den. Jag får nog klippa ut det och spara till ett senare tillfälle. Låt oss nöja oss med att jag passade på att prata om det här med flera olika och hade intressanta om än blodtryckshöjande samtal.

Hursomhelst snubblade vi hem till Den Stegrande Enhörningen för lite välförtjänt sömn såsmåningom, och tog vägen förbi Slussen som är ett tvättäkta dystopiskt landskap i sig självt. Jag har för mig att de använde en del av den där undersidan i Äkta människor? Välvalt i så fall.

Lördagen var helt otroligt fin så vi bestämde oss för att promenera längs vattnet till tåget. Jag bor i en stad vid havet men Stockholm har helt enkelt mer hav inne bland sin stad än vad Malmö lyckas med. Det är fint. Väl tillbaka på Swecon kastade vi oss rakt in i programmet. Jag lyckades gå på en panel om Forteana som var väldigt intressant. Jag hade ingen aning om hur Fortean Times började eller att det var den Charles Fort Caitlín Kiernan menade med sin samling. Man lär medan man lever.

Direkt efter började Worldbuilding in stories som för mig glider ihop med How do you make a plot, kanske för att Jo Walton satt med på båda, men av dem minns jag särskilt saker som sades på plot-punkten. Jo Walton berättade att hon tänker sig att varje slut ska vara tungt nog att väga upp (hålla nere? hålla på plats?) all den text som kommit före slutet. En novell kan ha ett lätt slut, en roman kräver ett tyngre, en trilogi är då i behov av ett stadigt slut. Det låter så rätt! Och skrämmande! Jag och Susanna Nissinen som satt bredvid mig såg på varandra med samma blick "jösses, så är det förstås!" och tänkte på våra serier. Jag tror att vi båda plötsligt önskade oss enbart fristående romaner i vår framtid. Det spelar ingen roll att jag har ett slut planerat, det blev plötsligt så väldigt tydligt hur jag borde förhålla mig till det.

Efter lunch var det dags för en steampunkpanel som jag satt med på. Det var extra intressant att prata steampunk med Anna Davour som är med och håller i nästa års Swecon - Gävle Steampunkfestival! Jag har höga förväntningar på både festivalen och på den som kongress. Panelen var förstås inte utan höjdpunkter, Lavie Tidhar påstod att han skrivit steampunk av misstag men medgav att han gjort en ny steampunkserie (graphic novel-serie) så det verkar som om urverksgudarna inte släppt iväg honom, misstag eller ej. Själva definitionen av steampunk tror jag inte vi kom närmre här än på någon annan panel om det, men det är alltid roligt att prata om.

Jag gick på Jo Waltons Guest of Honor-tal och fick höra det hon höll som hedersgäst på Wiscon det här året. Sen tog hon frågor från publiken och berättade bland annat att hon läser 450 böcker om året! Att säga att jag var i shock var en underdrift. 450! Visst, hon ser inte på tv och tränar inte och gör inga av de där andra grejerna, men ändå. Hon måste vara snabbläsare också. Hoppas jag. Mina 50 om året har aldrig känts så ... futtigt.

Efter det tog jag nog lite slut. Jag hade missat panelen om Finlandssvensk fantastik som gått samtidigt som talet, men hade utsända där som rapporterade (och förstås satt Maria i panelen) och pratade lite med några av dem innan jag gick in på Dark fantasy-panelen. De verkade inte komma överens om vad som var dark, vad som var grim och vad som var grimdark och jag gled ut igen. Det var utan tvekan dags att äta något.

Middagen hade jag turen att dela med nya och gamla vänner och eftersom om restaurangen stängde så fort vi ätit upp drog vi vidare till baren på Dieselverkstaden och stannade där till stängning. Efter hand som panelerna tog slut kom folk ner eller gick hem.

När vi kom tillbaka till Den Stegrande Enhörningen serverades det skumpa och vi hade en grundlig genomgång av de paneler vi respektive hade besökt under dagen, så att vi inte behövde känna att vi missat alltför mycket. Effektivt, på min ära!

På söndagen fick vi börja med att packa och låsa in bagaget på stationen innan vi gav oss ut till kongressen. Vi kom lagom till en panel om att göra fantastikfilm i Sverige. När jag tänker efter har det gjorts fler fantastikfilmer än jag egentligen funderat över som sådana. Svart lucia är en av mina favoriter från förr och jag är ett stort fan av Äkta människor och av Låt den rätte komma in.

Sen var det dags för Karin Tidbecks hedersgästintervju och hon är ju alltid rolig att lyssna på. Det följdes sen av den sista panelen jag såg, som handlade om bristen på kvinnliga sf-författare. Folk på den panelen hade väldigt olika sätt att närma sig frågan och det gav en riktigt underlig paneldiskussion. Jag önskade mig ett annat slut på kongressen än vad den gav, men man kan inte få allt.

För att riktigt runda av det åt jag lunch med hela äventyrargruppen och flera nytillkomna kamrater innan det var dags att vinka farväl till vår värdinna och styra kosan söderut.

Det har gått tre dagar och jag är fortfarande lite matt av allt - de underbara människorna, den myckna mängden böcker, alla tips på framtida läsning, alla tankar om skrivande (jag plottade en hel berättelse under worldbuilding-panelen så nu har jag till NaNoWriMo), alla intressanta samtal. Det kan kanske bli för mycket av det goda? Jag får åka på Swecon nästa år och prova den tesen tror jag.

(som vanligt uppdaterade jag twitter och instagram under tiden, kanske letar sig bilderna hit så småningom, men annars vet ni var ni finner dem)

Mardrömmar, sanndrömmar?

Jag vaknade två gånger imorse. En gång alldeles för tidigt efter att ha drömt om en vacker bro som gav folk pest när de gick över den. Det bekymrade mig att en så vacker bro skulle vara så förfärligt illasinnad och samtidigt kände jag att jag kanske skulle ta och skriva något om den, om de stackare som oskyldigt gick över den, och kanske var det ett utfall av bro-längtan och en känsla av att jag inte gjort vad jag kunnat av mötet med min själs bro. Hursomhelst lovade jag mig själv att ägna dagen åt skrivande och sen somnade jag om, bara för att hamna i en dröm där mina första 30 000 ord av Arbetsnamn:Blodsbreven var föremål för granskning av min skrivgrupp. Det var inte nådigt att vara där och jag kände så med den stackars texten som jag inte lagt ord till på flera veckor och som jag visste bara var ett grovt utkast. När jag vaknade från den var det inte längre en fundering: om jag inte skriver idag kommer det bara att bli värre. Så här sitter jag. Det tar emot att gå tillbaka och läsa igenom vad jag kastade ner på sidorna i början av april, men det måste göras. Jag hoppas att jag ska känna samma skrivglädje efter genomläsningen som jag kände medan jag skrev det.

Jag börjar känna igen det som en del av min process, det här att vara ovillig att stirra mina halvfärdiga alster i vitögat. För oavsett hur medveten jag är om att saker inte blir perfekta från början, om att texten måste få vara dålig innan den blir bra, om att jag inte är fullärd och inte ens då skulle jag skapa felfritt från början, så verkar jag inte på allvar ha gjort upp med författargenimyten än. Jag har förväntningar på mig själv och jag låter den inre kritikern sitta på min axel alldeles för tidigt i processen. Den inre kritikern är ibland en riktig jävel och kommer dragandes med jante och alla andra självcensurerande uppfattningar. Men jag har silvertejp att sätta för kritikerns mun, jante är ett förbannat påhitt och allt det andra kan gott vänta tills jag är klar i alla fall.

Jag är författare och jag ska fan i mig avsluta det jag påbörjat. Dessutom vill jag helst inte vakna från fler mardrömmar om att jag inte skrivit klart, så då är det ju bäst om jag gör något åt det.

Glad Valborg! (och dagens tumblr-fynd)

Jag tror jag ska fira dagen med att läsa lite i Queen Victoria's Book of Secrets, äta sillmiddag och kanske en öl på balkongen. Det blir troligen inget bål för mig, även om det är en årsmarkör som jag saknar när jag inte får den. Jag jobbar länge och kommer inte att orka starta om. Ifall jag känner mig själv rätt. Men, det finns gott om underhållning ändå. Här har ni dagens roligaste blogg på tumblr. WHEN YOU LIVE IN MALMOE STAD. Igenkänningsfaktorn är hög. Som här. Följt av den här.

Hoppas er Valborg blir trevlig också!

Påskskriv!

Jag följer en del bok- och skrivrelaterade bloggar, förvisso väldigt sporadiskt, och de verkar alla ha bestämt sig för att ta påskledigt. Somliga till och med ledigt från sitt skrivande! Så inte här. Jag har aldrig haft en viss typ av läsning för påsken (påskekrim har helt gått mig förbi, men i år läste jag ut A field of darkness av Cornelia Read precis innan påsk, så det kanske räknas) men jag har alltid haft tid att göra kreativa saker. I år har jag gått så långt att jag inte följer med på släktsammankomsterna för att jag ska skriva.

Det får mig att känna mig som en usel dotter, dotterdotter, syster och maka, men det får vara så. Jag har lovat mig själv de närmaste två veckorna också på mitt nuvarande projekt (Arbetsnamn: Blodsbreven) och sen ska det utvärderas. Är det lönt att fortsätta? Vet jag vad jag håller på med? Är det tillräckligt roligt/givande/produktivt för att fortsätta vara mitt huvudprojekt eller ska det få kliva åt sidan? Men jag har lovat mig två veckor i alla fall och de infaller över påsk. Till alla de drabbar - jag beklagar innerligt!

Så här sitter jag, invirad i pyjamas, scarves och spikmatta, med ohemula mängder chokladägg, marmeladgodis, te och kaffe inom räckhåll. Jag har en lång låtlista igång och ett knippe tulpaner att titta på (när jag nu inte kan belöna mig själv med att läsa bloggar) så helt utan påsk är jag inte. Och jag skriver ta mig tusan!

Så jag passar på att önska er alla en riktigt glad påsk, oavsett hur ni firar den, med vem ni firar den eller varför ni firar den. Jag hoppas att den är riktigt, riktigt njutbar!

(och om ni läser något extraordinärt får ni gärna berätta, jag har fått mina första Tiptree-böcker i posten men det betyder inte att jag inte kan göra en läslista för senare)

Month of Letters

Edit: English at the bottom. Det är den tiden på året: jul och nyår är över, det är svårt att komma in i rutinen igen, ljuset har inte kommit tillbaka och kylan är värre än i december (åtminstone här i Skåne). Det är alltså den perfekta tiden att delta i Month of Letters!

Det är Mary Robinette Kowals påfund och det är en underbart rolig sak att göra. Här är utmaningen:

1) Att varje dag under februari skicka något med posten: ett brev, ett vykort, ett paket; handskrivet eller maskinskrivet eller utskrivet från datorn; till någon du känner eller till en främling. 

2) Att svara alla som skriver till dig, dessa svar räknas också som skickade saker. 

Förra året hade jag med i utmaningen att jag skulle skriva som Udda till alla som skrev till henne och jag gör samma i år. Om du vill höra från Udda så skriver du till henne. Och om du vill skriva till mig så är det bara att adressera det till Nene istället. Jag svarar på alla brev jag får och jag ser verkligen fram emot att skriva brev med lite reda igen.

När jag var yngre hade jag brevvänner, många och långväga, både sådana jag träffat och främlingar. Somliga hade jag hittat via Kamratposten, denna klippa i tidiga tonåren. Jag har kvar buntar med brev från den tiden, det finns inte en chans i helvetet att jag kommer att kasta dem! Inte för att jag läser dem numer, men det är skönt att se dem och veta att det en gång fanns någon som satt ner och tänkte på mig när de skrev allt det där. Att ha en långsam monolog med en annan människa i åtanke. Jag gillar det.

Det är inte svårt det här. Man behöver inte ens ha en fin handstil eller veta hur man skriver brev (det finns inget hur, det är bara att prata på papper), man behöver inte ha fint brevpapper eller speciella kuvert - man behöver bara skriva, adressera och skicka.

Udda Engström c/o Ormes Törnskärsgatan 2d 217 44 Malmö SWEDEN

For those finding their way here through Month of Letters twitter (or any other means not relating to Swedish), here's the gist of it: I'll participate in Month of Letters this year, as I did the last, and I'll answer any and all letters I receive. I make no promises as to the quality of my English, or my English grammar, but if you can stand that please write to me. I'm looking forward to write letters and I'd love to hear from you!

Can't be trusted with the internet

Jag har tillbringat betydligt mer tid med internet de senaste månaderna än vad jag brukade göra och jag har märkt av en tydlig dämpning av mitt humör och en radikal brist på lust att skriva annat, läsa annat eller interagera utanför datorn. Jag är tröttare och ledsnare nu än jag varit på rätt länge och förutom att ljuset börjar bli mindre (jag lider av att det blir mörkt och som så många sagt: Winter is coming) så är mina internetvanor den tydligaste skillnaden. Jag blir påverkad av vad folk säger och tycker, jag läser länkar och engagerar mig i diskussioner jag annars inte skulle ha kommit i kontakt med och resultatet är att även om jag tillbringat hela dagen framför datorn har jag inte fått något skrivet. Jag menar, jag vet ju redan att folk kan vara onda, att världen ligger pyrt till och att jag har haft en sjuk tur att födas i den tid och på den plats som är den här, men jag har för tunn hud för att läsa om det varje dag. För att inte tala om att jag är trött på att börja så många konversationer med att förklara vad the male gaze är, eller gå igenom hur vardagsrasism fungerar och nästa person som säger att jag borde låta mig nöja med den relativa jämlikhet vi har här för att den är bättre än vad kvinnor på andra ställen i världen har kommer att få mig att skrika och börja blockera folk. Så jag har försökt lista ut vad jag ska göra åt det och kommit fram till att jag får försöka dra ner på tiden jag tillbringar online. Jag har fortfarande en massa research jag vill och måste göra, jag har vänner som jag bara har kontakt med över nätet och jag vill inte gärna missa alla roliga saker som händer heller, men någon ändring måste jag göra och det här är en början.

Jag kommer att fortsätta uppdatera bloggen i samma fullständigt opålitliga takt som nu.  Facebook kommer att vara det som tar största stöten och twitter efter det. Instagram ligger bredvid kameran i telefonen och kommer troligen att behålla lite kärlek, men om man vill nå mig på riktigt så är det här eller via mail.

Jag hoppas att ni fattar och inte tar det som att jag inte vill interagera. Jag har alldeles för roligt på både facebook och twitter för att det ska vara nyttigt, mellan de idiotiska uttalandena och de blodtryckshöjande länkarna. Jag har helt enkelt ingen självdisciplin när det kommer till internet och måste därför vara sträng.

Vad hände? (inte ett löfte om förbättring)

Jag har ingen aning om vad som hände, men av någon anledning när jag tänkt uppdatera bloggen har något annat alltid kommit emellan, allt från migrän till telefonsamtal med mamma till fullständig apati eller tolvtimmarsnätter. Luften gick ur mig kan man väl säga. Jag har inte haft anledning att vara utan luft, absolut inte, det har bara fortsatt att gå bra och vara strålande tider - både för mig och boken - men faktum kvarstår att det är tre veckor sen senaste inlägget. Jag har uppdaterat twitter med jämna mellanrum, och jag tror att det finns en bild eller två på instagram (lindorm), men det mesta har varit sofflock-bok-sova-äta ohemula mängder praliner och jobba.

Som en mental anteckning till nästa gång så ska jag räkna med en viss svacka efter ett boksläpp och om det blir ett intensivt boksläpp så får jag kanske räkna med en längre svacka. Någon annan som haft samma upplevelse?

En månad senare

Efter ett tag i New York blev det uppenbart att den uppkoppling jag kunde hitta inte ville samarbeta med bilduppladdning via wordpressappen i telefonen så jag höll mig till instagram med dubbletter i tumbler och på twitter. Men nu är jag tillbaka på jobbet på allvar (det har gått en hel vecka) och jag har lyckats ta mig ur jetlagen från resan (det var intressanta dagar innan det började jämna ut sig), väskorna är undanpackade och jag sitter och sorterar bilder och anteckningar från resan. Det var en underbar resa att göra, varje dag fylld av saker som var nya eller märkligt bekanta men ändå inte hemvana. Om jag tar mig samman kanske jag kan sätta ihop någon sorts beskrivning av det hela, eller åtminstone längre bildinlägg. Förutsatt att jag kan komma över känslan att ingen ändå bryr sig om vad jag gjort på semestern. Jobbet är som vanligt, i butiken har inget hänt förutom att sommarrusningen är igång och mina kollegor räknar ner till sina respektive semestrar (jag gick först). Jag har tillbringat första veckan med att skriva texter till höstens nyheter-katalogen. Det är min absoluta favoritarbetsuppgift och den har den här veckan varit förgylld av en liten hund som varit på besök. Med henne i knäet medan förstod jag verkligen varför så många författare har djur som sällskap medan de skriver. Man blir på sin post och blir vänligare inställd till texten dessutom. Eller så var det bara jag som inbillade mig för att jag var yr av jetlag. Hursomhelst.

Det är också en månad kvar till Särskild kommer, en vecka kvar till den kommer från tryckeriet och en vecka tills förläggare och andra är tillbaka från sina semestrar. Det innebär att min nådetid är en vecka till. Sen kommer fjärilarna att bosätta sig i magen ett par månader. Jag hade lovat mig själv att börja på ett nytt projekt innan Särskild nådde läsare, så jag inte behövde vara så upphängd på den gamla boken utan kunde tänka på den nya istället, men jag satte sista kommat precis innan jag reste och jag har inte skrivit många sidor medan jag var borta (alla goda föresatser till trots). Igår läste jag igenom de sidor jag skrapat ihop tidigare, mina gamla plotplaner och mina gamla karaktärsblad men det känns väldigt föråldrat alltihop. Jag kan inte förstå varför jag ville börja historien där den börjar och jag vet inte om jag gillar vart den var på väg. Det var inte så jag mindes det. Så det är bara att börja om. Men det tar emot. Önskar jag var mer lagd åt novellhållet och kunde göra något kortare innan. Jag inbillar mig att det vore trevligt.

Världsbokdagen

Jag firade världsbokdagen med att skriva. Eftersom jag inte lämnade lägenheten har jag inte gett någon en bok (maken fick lov att läsa mitt ex av Skalpelldansen innan mig, men jag tror inte det räknas) och jag har varken köpt en bok eller läst en bok idag. Om jag verkligen orkar ska jag unna mig tio minuter med The Girl Who Circumnavigated Fairyland in a Ship of Her Own Making av Cat Valente, men just nu simmar bokstäverna framför ögonen på mig så det är inte särskilt troligt. Vag gjorde ni? Läst något bra? Firat?

Aj.

Dagen i korthet: Mardrömmarna avlöste varandra, vaknade en gång varannan timme och låg och stirrade i taket. När klockan ringde var jag utsliten.

Fick ett stressande besked på morgonen, är nu väldigt medveten om dödslinjen och är missnöjd över alla sysslor som tar tid. Inklusive sådant som duscha och klä mig.

Raka vägen till läkaren för att ta bort en leverfläck på sidan av näsan. Den brukar fastna i glasögonen och gör galet ont, sådär så att ögonen tåras, och nu har den dessutom börjat växa. Läkaren meddelar mig att det är ett kosmetiskt ingrepp och jag tänker "för dig ja, för mig är det en ständig irritation som måste bort" men man säger inte emot tanten med skalpellen, så är det bara. Det visar sig att man inte säger emot tanten med bedövningssprutan heller utan försöker vara en duktig liten patient och ligga still när de sticks och skär och drar. Och dessutom har åsikter om att det är lättare att skriva sf/f än annan litteratur, för det krävs inte lika mycket av ett påhittat universum. Försöker försiktigt ge henne en vidare syn på litteraturen, blir tyst när kniven kommer fram.

Resultatet:

Flera stygn, ena halvan av näsan är alldeles vit av den sträckta huden och det gör ont upp till skalpen (hudfärgat plåster är verkligen grejjen). Det syns inte på bilden, men jag har en likadan i nacken på andra sidan. Känner mig oresonligt gnällig av det här. Som om jag fått ett slag på näsan och har begynnande migrän samtidigt.

Gnäll, gnäll, gå och skriv med dig, lata författare får inga böcker gjorda. Ja, frun.

Förkylningstider, dödslinjetider

Min läslista är full av uppdateringar från folk som är inne på sluttampen av sina manusomgångar (Elizabeth Bear gör spektakulära inlägg där hon listar alla möjliga saker som gör livet kring dödlinjemarschen möjlig och uthärdlig) och jag borde vara där också. Istället är jag i klorna på en ovanligt påträngande förkylning. Den här gången med omotiverade och överraskande nysattacker (upprepade gånger, från ingenstans, utan förvarning - jag hatar dem lite extra mycket) och värk i nacken på gräns till nackspärr. Den här köttdockan är defekt och jag vill ha en ny.

Men, on a brighter note, jag har (tror jag) identifierat ett plotproblem och kommit på en åtgärd som inte innebär att jag måste börja om från början på vit sida (vilket är min stora skräck och vore en riktig mardröm när jag nu gjort det tre gånger redan). Det tillsammans med den omslagsskiss jag fått se har mig på ett bättre humör än i måndags kväll. Köttet är svagt men anden stark, eller vad de nu säger.

Den mörkaste tiden

Det här förbaskade mörkret börjar tära rejält på mig, jag kan inte nog säga hur mycket jag ser fram emot vintersolståndet på torsdag! På andra sidan blir det bättre, om än långsamt. Tills dess gäller det bara att inte använda socker eller koffein som kompensation eftersom det i sin tur gör att jag sover sämre och därför har svårare att komma upp ordentligt och är tröttare om dagarna i en skenande, ond spiral. Julhandeln är i full gång också och det är den galnaste och roligaste tiden att jobba i butiken, men det lämnar väldigt lite energi över på kvällarna. Idag har vi haft en rekorddag på jobbet och jag har druckit dubbel dos kaffe och sitter här och skälver lite stilla. Inget skrivet med andra ord.

En annan uppmuntran i den mörka tiden är brevlajvet jag är med i, Poste Restante, som just nu står för lejonparten av min kreativitet. Jag absolut älskar det! Handskrivna brev, finurligt vikta kuvert, lack, formuleringar som tagna ur gamla dokument, och så lajvelementen: stavfel, datum, halvkvävda sanningar och avslöjanden, överstrukna meningar som ger känsla av vad personen önskade att de kunnat säga men försöker hindra sig. Jag hoppas att den här vurmen finns kvar efter februari så att jag kan använda den till något annat också. Jag har redan planer ...

På väg igen

Skrivresan var produktiv och mina värdar skämde bort mig ordentligt under tiden. Jag har sovit som ett barn och det i sig var värt att åka bort för. Inga mardrömmar, ett minimum av sammanbitna käkar och så vakna till en dag fylld av samtal om text - jag har varit lyckligt lottad. Stormen missade oss också. Det regnade och blåste rejält men det var ingen klass 3-varning som det var i Skåne. Hoppas att alla har klarat sig fint därnere. Skrivandet gick över förväntan. Jag hann snygga till två kapitel och hitta två nya problem. Ge med ena handen, ta med andra. Nu är jag på väg tvärs över landet för att träffa förlaget i Göteborg. Jag tror inte jag åkt på bredden såhär förut ...