Öppet brev till min musa

Kära söta rara du! Du vet att jag saknat dig, har jag inte sagt det ofta nog? Har jag inte sjungit din lov högt och tydligt i alla medier som orkat lyssna? Du är inte bortglömd och du är inte eftersatt. Ger jag dig inte praliner och champagne? Mjuka tofflor, vackra morgonrockar, hela dagar att bara vräka ur sig material på bibliotek eller kaféer? Jo det gör jag.

Ändå lämnade du mig sittande här, ensam och olycklig när jag behövde dig som mest och nu i den tolfte timmen så återvänder du! Som en tjuv om natten, ett spöke i de skumma morgontimmarna. Hur skulle det vara ifall vi kom överens om att du ger mig idéer när jag behöver dem och inte flera veckor för sent? Och att du inte levererar dem på morgonen när jag knappt kan stava mitt eget namn i brist på koffein och kolhydrater. Hur skulle det vara ifall du i alla fall tycker att den idé du gett mig på morgonen är bra nog även till lunch? Jag klarar inte av mer velande eller fler kalla axlar. Jag behöver lite konstant närvaro, en pålitlighet.

Då behöver jag inte en musa, säger du? Snicksnack. Utan glimtar av inspiration skulle det aldrig bli något av, då skulle jag läsa istället, det vet du.

Vad säger du? Ska vi göra en gemensam ansträngning och se om vi kan få ihop det här? Vi har en månad och några dagar på oss, det borde väl gå? Jag lovar dig levande ljus och körsbärspraliner ikväll om du ger mig ett par inspirerade konversationer nu.

Lämna mig inte.

Din förtvivlade författare, Nene