Manusmissöde

Det där som inte får hända under dödsmarschen hände. Jag fick lite oroande meddelanden under slutet av gårdagen, felmeddelanden när jag tryckte cmd+S för att spara. Datorn påstår (och jag vill mena att den ljuger) att jag har för många fönster öppna och så får jag välja på att göra en säkerhetskopia innan jag stänger några. Så då gör jag det, stänger min browser (det enda andra öppna fönstret) och kollar mitt dokument. Jodå, det såg ut att funka. Senare på dagen händer samma sak, jag trycker spara och stänger. Men den här gången stänger jag alltihop och startar om datorn, det skulle ju vara jobbigt om jag var tvungen att sitta med en hel hög nya kopior att sortera igenom. Datorn omstartad - säkerhetskopiorna finns ingenstans att få. Jag gjorde en dropboxkopia vid lunch, men det här var kl elva på kvällen. Paniken sätter in, scrollar igenom dokumentet - och nu tar vi ett ögonblick och funderar på var i processen jag befinner mig. Det är där man ändrar, lite här och där, lägger till en scen, skriver om en dialog, ändrar en markering (jag har dem i fyra olika färger och två typsnitt för att tala om vad jag ska göra med dem), det är inte arbete det är lätt att spåra - och inser att det finns färgmarkeringar kvar jag var säker på att jag tagit bort, anvisningar jag var säker på att jag följt upp. Sen hittar jag platsen för den stora scenen jag skrev, den som tog hela eftermiddagen. Den finns ingenstans (och jag har tryckt cmd+S flera gånger under den tiden). Till sist hittar jag den plats där problemen tydligen uppstod, mitt i korrigeringen efter ett betaläsningsdokument. Det är bara det att jag kan inte komma ihåg allt jag gjort efter det.

Gårdagen slutade inte lysande, om man säger så. Nu neurossparar jag på sticka och dropbox, och i mappen där det hör hemma. Någon av kopiorna måste väl ändå överleva. Så ska jag bara ta igen gårdagens arbete också, ovanpå det som var planerat för dagens 12-timmarsarbetspass.

Och jag drömde att jag somnat i en grotta och taket trillande ner över mig, jag kvävdes långsamt till döds utan att kunna röra ett finger. Nej, jag behöver ingen hjälp att tolka den. Men den är i alla fall bättre än de senaste nätternas drömmar om djurbarn som dör utan att jag kan rädda dem trots att jag försöker. Och den om zombiefågelungarna i mina blomsterlådor. Och den om ... Jag har tre veckor av oavbrutna mardrömmar att dra från men fågelungarna är ändå den underligaste, vi kan sluta där.

En 3847-ords-skrivdag!

Jag är inne på upploppet inför dödslinjen. Fem dagar kvar. Idag skrev jag om hela slutet och det tog hela dagen, men fan vad nöjd jag är! 3847 ord senare är jag matt, har ont i händerna och känner mig konstig i huvudet. För att ge er något att relatera till - i vanliga fall skriver jag strax under 1000 ord på en dag. Lediga och bra dagar skriver jag kanske 2000. Kanske. Så jag är rätt nöjd med det också. En sådan skrivdag finns förstås skildrad även i bilder:

Aj.

Dagen i korthet: Mardrömmarna avlöste varandra, vaknade en gång varannan timme och låg och stirrade i taket. När klockan ringde var jag utsliten.

Fick ett stressande besked på morgonen, är nu väldigt medveten om dödslinjen och är missnöjd över alla sysslor som tar tid. Inklusive sådant som duscha och klä mig.

Raka vägen till läkaren för att ta bort en leverfläck på sidan av näsan. Den brukar fastna i glasögonen och gör galet ont, sådär så att ögonen tåras, och nu har den dessutom börjat växa. Läkaren meddelar mig att det är ett kosmetiskt ingrepp och jag tänker "för dig ja, för mig är det en ständig irritation som måste bort" men man säger inte emot tanten med skalpellen, så är det bara. Det visar sig att man inte säger emot tanten med bedövningssprutan heller utan försöker vara en duktig liten patient och ligga still när de sticks och skär och drar. Och dessutom har åsikter om att det är lättare att skriva sf/f än annan litteratur, för det krävs inte lika mycket av ett påhittat universum. Försöker försiktigt ge henne en vidare syn på litteraturen, blir tyst när kniven kommer fram.

Resultatet:

Flera stygn, ena halvan av näsan är alldeles vit av den sträckta huden och det gör ont upp till skalpen (hudfärgat plåster är verkligen grejjen). Det syns inte på bilden, men jag har en likadan i nacken på andra sidan. Känner mig oresonligt gnällig av det här. Som om jag fått ett slag på näsan och har begynnande migrän samtidigt.

Gnäll, gnäll, gå och skriv med dig, lata författare får inga böcker gjorda. Ja, frun.

På väg igen

20111128-074910.jpg Skrivresan var produktiv och mina värdar skämde bort mig ordentligt under tiden. Jag har sovit som ett barn och det i sig var värt att åka bort för. Inga mardrömmar, ett minimum av sammanbitna käkar och så vakna till en dag fylld av samtal om text - jag har varit lyckligt lottad. Stormen missade oss också. Det regnade och blåste rejält men det var ingen klass 3-varning som det var i Skåne. Hoppas att alla har klarat sig fint därnere. Skrivandet gick över förväntan. Jag hann snygga till två kapitel och hitta två nya problem. Ge med ena handen, ta med andra. Nu är jag på väg tvärs över landet för att träffa förlaget i Göteborg. Jag tror inte jag åkt på bredden såhär förut ...

En vecka, en helg, ett brev

Förra helgen firade jag min födelsedag med det sedvanliga coctailkalaset och min fasta övertygelse att mitt liv blir roligare om jag har en årligen återkommande anledning att bära klänning, hatt och dricka drinkar ur martiniglas i trevligt sällskap. Mycket riktigt, det var verkligen bättre för kvällen! Men sen kom dagen efter och förutom att jag mådde som jag förtjänade så hade jag dessutom fått en ytterst oförtjänt förkylning. Den i sin tur utvecklade sig till en riktig jävelhosta som jag fick träffa läkare för att få bukt med. Jag gillar inte att gå till läkare. Ja, jag vet, läkarskräck är så vansinnigt tramsigt de är bara människor de också osv, osv. Det hjälps inte. De föregående två veckorna hade varit fulla av läkarbesök, provtagningar och annat trams (orelaterad fysisk åkomma, jag mår efter omständigheterna väl och är friskförklarad) så jag tycker att det var fullt tillräckligt med petande, klämmande och deprimerande väntrum för resten av året. I vilket fall som var jag inte frisk nog att låta bli och resultatet var att jag blev sängliggande resten av veckan. När man inte kan läsa, skriva eller titta på tv i någon vettig utsträckning har man gott om tid att tänka på saker och därav kom det förra inlägget om hur lång tid det egentligen tar att skriva en bok.

Eftersom jag haft torra ögon, varit yr och ofokuserad och varit alldeles för sjuk för att göra något vettigt har jag försökt mig på att lyssna på böcker istället för att läsa dem. Svärmor hade lånat mig en bok på skiva, men jag klarade verkligen inte av den. Jag hade inte kunnat läsa den på papper så det blev inte bättre av att lyssna på den. Plotten, karaktärerna, dialogen, beskrivningarna - allt irriterade mig på olika sätt. Men sen fick jag Jonathan Strange & Mr Norrell av en vän och eftersom jag inte lyckats läsa ut den i pappersformat tidigare så tänkte jag ge den en ny chans nu när jag ändå var halvt medvetslös och inte orkade värja mig.

Det har gått över förväntan! När jag bodde i Uppsala och gick på universitetet där hade jag en vän som med jämna mellanrum läste för mig på kvällarna. Han stannade gärna uppe hela nätterna och jag var morgonpigg och som avslutning läste han Lovecraft för mig tills jag somnade. Det var förstås rätt vansinnigt att lyssna på galningars berättelse om hur de förlorade förståndet medan onämnbara ohyggligheter bankade på dörren, men det var texter som gjorda för att återberättas av en person. De var ofta skrivna som dagbok eller som ett försök att beskriva en händelse och därför perfekta för högläsning. Om man då bortser från de knepiga ordvalen. Hursomhelst, JS&MN känns likadan, det är mycket tillbakablickar och utvikningar och det känns utmärkt som högläsning. Fast visst somnade jag upprepade gånger och visst var det lite förvirrande när min spellista lagt kapitelfilerna i fel ordning, men nu tror jag att jag löst det. Jag går till och med och lägger mig lite tidigare för att kunna höra ett par kapitel extra. Det ger tid för hostmedicinen att verka också.

För min del är det extra trevligt att läsa/höra Jonathan Strange & Mr Norrell och det lite ålderdomliga språket den är skriven på eftersom jag har gett mig på att vara med i ett brevlajv - Poste Restante. Den senaste veckan har varit full av inspirationssurfande och brevutkast. Nu har jag fått mitt första brev tillbaka och går och grunnar på hur jag ska svara.

Men helgens händelse är ändå mötet med chefsförläggaren och samtalet om min framtid som författare. Jag ägnar dagarna i ända åt mitt liv som bokhandlare, det är rolig omväxling att prata om mina planer och förhoppningar som skrivande person också. Det var också intressant att prata med någon i den svenska bokbranschen om fantasy och hur det fungerar för dem, med tanke på att jag ägnar stora delar av mina veckor åt den engelska och amerikanska sidan av samma sak.

Och på tal om liv som fantasyförfattare - Sara Bermark Elfgren och Mats Strandberg var på Babel i torsdags och pratade om Cirkeln. Det var ett fint inslag om ungdomslitteratur och fantasy, finns på svtplay, Sara och Mats kliver på efter ca 20 minuter.

Sen tänkte jag avsluta med att ställa samma fråga som på facebook: vad rekommenderar ni för ljudböcker? Har ni några favoriter? Är det uppläsningen som gör den stora skillnaden? Såhär på kapitel 17 av Jonathan Strange & Mr Norrell har jag en bit kvar innan det blir dags att byta, men det är alltid bra att vara förberedd!

Det känns hektiskt fast det står still

Hur lång tid tar det egentligen att skriva en bok?-frågan jag får regelbundet på mina föredrag och biblioteksträffar är ungefär lika knepig att svara på som Var får du allt ifrån?-frågan. Jag har ingen aning egentligen. Jag vet inte hur lång tid det tog att skriva den förra för även om jag vet hur många kalenderdagar som gick mellan första ordet och sista redigeringen men jag har ingen aning om hur många av dem som var skrivdagar, eller ens hur lång tid jag la varje dag som var en skrivdag. Just nu vet jag exakt hur många timmar jag lägger varje dag och ändå är hastigheten inte pålitlig. Somliga scener tar tusen år att göra klara medan andra kapitel bara behöver korrigeras lite ytligt. Till och med när jag har underbara skrivdagar och allt känns som ett rinnande vatten (jodå, jag har sådana också) så kan jag inte beräkna hur långt in i boken jag ska komma. Det är frustrerande mitt i glädjen över att det går bra och är roligt.

 

Ingen bokmässa men väl bokprat

Det blir ingen bokmässa för mig i år. Sakers natur har konspirerat mot mig och resultatet blev att jag uteblir. Men det finns chans att träffas, prata böcker, ställa frågor och hänga med andra bokintresserade ifall man är i Lund den 28:e september. Studiefrämjandet har bjudit in mig att prata som uppstart för deras bokcirkelssatsning. Så missa inte det! Eftersom den enda länk jag hittar är ett facebookevent så kommer alla detaljerna här också:

Studiefrämjandet i Lund Fabriksgatan 2 19:00-22:00

"Dags att värma upp in för bokhösten. Studiefrämjandet Lund bjuder in till ett samtal med författaren Nene Ormes som berättar om sitt författarskap, boken "Udda verklighet" och kommande projekt. Vi undersöker också intresset för bokcirklar i alternativgenres. Scifi, fantasy, cyberpunk, vampyrer etc. Inget är för obskyrt eller konstigt. Ta med dina vänner eller kom själv. Alla är välkomna!"

Ömsom regn ömsom solsken

Det har varit en underlig dag, väderleksmässigt. Strålande sol och klarblå himmel ena ögonblicket, bara för att öppna sig och hälla ner vatten i hinkvis nästa. Gärna medan solen fortfarande lyser in under molnkanten.

Det sker någonting med färgerna i sådant här väder. De blir fylligare. Jag tycker att det mesta är vackrare också. Det är svårt att vara nedslagen när vädret både gråter och skrattar med en.

Hursomhelst. Som synes har jag börjat om på Särskild. Det är alltså inte den tredje bokens andra kapitel utan den andra bokens tredje inkarnations andra kapitel. Det är inte så bistert som det låter, det är rätt befriande faktiskt. Även om det får mig att tänka på vädret.

Manustankar

Det har varit tyst här ett tag. Eller om vi ska vara ärliga så har det varit sporadiskt tyst här en längre tid nu. Tidigare har jag kunnat se en markant skillnad i frekvensen på mina inlägg beroende på ifall jag är hemma och skriver eller ifall mitt vardagsliv med bokhandel, Käraste och vänner har första rummet, ifall jag håller på intensivt med ett manus eller bara värmer upp inför det. Det borde alltså inte ta mig med överraskning att jag inte postar lika ofta när jag inte har något skrivrelaterat alls att rapportera. Just nu sitter jag med mitt redaktörslästa manus och går igenom de föreslagna ändringarna. Det är väldigt skönt och belönande att se hur mycket arbete någon annan har lagt på min bok och mitt skrivande, det påminner mig om att jag inte är ensam i den här processen. Min förläggare (som också är min redaktör) och jag är väldigt synkade när det kommer till det mesta, jag fattar vad hon menar när hon tycker något behöver ändras och hon är lika investerad i min värld som jag är och vill dess bästa. Att hon sen är osentimental och kan se det hela utifrån hjälper också med alla de ställen där jag inte löpt linan ut eller där jag blivit hemmablind för historien och dess knutar.

De som tror att skrivandet är något som föds ur huvudet, perfekt och felfritt, och att det sen bara är att skicka in till ett förlag som på sin höjd gör grammatikkontroll innan de sätter boken mellan pärmar är sorgligt illa informerade. Det första utkast till Särskild min förläggare fick se var långt ifrån något färdigt, jag ville inte visa det för någon annan och då hade det ändå gått igenom fem metamorfoser i mina händer innan dess. Det är inte klart nu heller, även om andra inlämningen var otroligt mycket mer som en riktig bok än det första. Jag har förhoppningar om att tredje inlämningen ska göra samma hopp i kvalité en gång till, men det kan man aldrig vara säker på. Det enda jag kan göra är att skriva den bästa historia jag kan i dagsläget och hoppas att det är tillräckligt.

Det försvåras en del av det min väninnan Jenny Milewski kallar för Dubierna. Hon pratar om dem som om de var Dementorer ur Harry Potter-böckerna och jag ser dem lite som parasiter. Dubierna tar över din hjärna när du inte tänker på det och plötsligt står du där med ett manus som bara några dagar tidigare var alldeles utmärkt och som nu drabbats av känns-fel-sjukan. När något känns fel i normala fall, när man skriver åtminstone, så är det vanligen för att något faktiskt är fel och behöver rättas. Det finns en lösning, inte lönt att få panik, men det är inte så att man får den där känslan för ingenting. Magkänsla kallar folk det också. Så långt allt väl, men när det drabbar hela manuset, vad gör man då?

Somliga dagar är det bra, andra dagar är allt fel, fel, fel! Jag tycker att jag börjat kunna urskilja den där lätt panikslagna hypokondriska rösten i huvudet nu, men den dyker upp ändå. Det sägs att bok två är svårare än bok ett. Jag betraktar det som empirsikt bevisat vid det här laget.

Nu tillbaka för att sopa Dubierna av mitt manus. Dödslinjen tornar vid horisonten.

Att ha skrivit en bok, inte skriva den

Käraste brukar säga att han en gång hade en dröm och att jag tagit den ifrån honom. Han säger att innan han träffade mig så trodde han att han ville skriva. Sen har han sett hur det går till med bokeriet och har bestämt sig för att det inte är så attraktivt i alla fall. Han har sett mig ihopsjunken över skrivbordet till den kända skrivpositionen Räkan och han har hört ljuden min nacke och rygg gör efter ett av de passen. Han har sett högarna med råmanus, drivorna av korrektur från mina betaläsare och han har sett mig nöta ett hål i parketten medan jag försöker komma fram till hur jag ska lösa en plottwist eller (ännu meningslösare) om jag förändrar hela känslan i boken om jag tar bort en mening eller inte. Det har varit sömnlösa nätter, förlag som håller en på halster, refuseringsbrev och känslomässiga berg-och-dalbanor. Han trodde ett ögonblick att han återfått gnistan när jag blev antagen, men nu när jag börjat om så verkar han blivit övertygad om att han bestämt sig för rätt sak.

Han vill hellre ha skrivit en bok än att skriva den.

För egen del säger jag som så många andra: Oavsett hur roligt det är att skapa världen, möta karaktärerna, få dem att göra saker, bygga en elegant mening med många bottnar och den perfekta interpunktionen så vill jag mest av allt bli klar.

Och nu är jag det - med råmanus i alla fall.

Envetna karaktärer

Om man ska göra sitt jobb rätt som författare så ska karaktärerna bete sig som summan av sina personligheter, sina erfarenheter och sin situation. Det är inte alltid så lätt som man tror. Iallafall tycker inte jag att det är så lätt som jag trodde. Och jag verkar inte vara ensam. Tack och lov har jag inte behövt tigrar ännu, även om några säkert skulle kunna förvandla sig till något liknande med lite ansträngning. (Klicka på länken, ni vet att ni vill) Och för den uppmärksamme - jo, jag hade deadline igår, nej, jag blev inte klar. Parti #5 av Drakborgen: solen gick ner MEN jag har en fackla och klarar mig en liten stund till! Nytt rum, nya skatter, bara liiiite till!

En påse blandade skrivlänkar

Eftersom jag haft en så fantastisk skrivdag så känner jag att jag har tid med ett kort inlägg. Kanske särskilt som det handlar om ett gäng skrivrelaterade länkar jag snubblat över. Först (jag har eventuellt länkat till de här förut), Neil Gaimans åtta goda skrivvanor. De är humoristiskt nog listade under "tio råd till aspirerande författare". Av dem känner jag att "skriv klart" är ett av de viktigare, följt av "fixa till det som är trasigt". Det talar till min egen uppfattning om 'skriv så mycket du kan, så ofta du kan, och när du nått slutet så börja om'. Naturligtvis tjänar de flesta manus på att ligga ett tag så att man faktiskt ser vad man har gjort. Hursomhelst, goda råd alla åtta.

En annan uppsättning skrivtips, fem den här gången, finns hos Judy Black. Hennes råd om att försöka skriva på olika tider på dygnet tills man hittat sin optimala tid är roliga att höra, men jag skulle vilja tillägga att det inte behöver vara statiskt. Det kan vara cykliskt också. Eller en sak som förändras med ålder. Eller bara en humörgrej. Men man mår säkert bra av att ha koll på när man är som produktivast, om inte annat för självförtroendet i att ha en riktigt bra skrivdag nu och då.

Och eftersom jag är en som försöker skriva 6 dagar av 7 (och kanske lyckas med 5 av 7) så var det extra spännande att läsa den här posten om att _inte_ göra det och om vad som händer om man försöker tvinga fram något. Lilith Saintcrow är, tillsammans med Stephen King, en av de författare jag hört uttala sitt odelade förtroende för 'skriv varje dag-metoden' och hon har flera kloka tankar om föregående post här. Jag säger inte att någon av dem har rätt eller fel, men det kan vara spännande att läsa hur folk resonerar från båda sidorna saken.

Och så ett inlägg från Libba Bray som jag kände talade till mig, om mig. Inte för att jag har skrivit fem böcker eller är i hennes viktklass, men det var bara så huvudet på spiken att jag bara måste dela med mig. Om hur det känns som om man hittar på skrivprocessen på nytt varje gång, hur det känns som om man suger, fast man tycker att man borde ha lärt sig något av förra omgången och hur det kan komma ögonblick då allt känns fantastiskt och man har huggit tag i manen på historien och bara försöker hålla sig kvar oavsett hur bångstyrig den är eller hur fort det går.

Fastnade speciellt för hennes liknelse över hur det känns när man försöker få ett manus att börja prata med en (se föregående post, spelomgång 1-4):

... the writing feels terribly stilted. False. Awful. The equivalent of small talk at a party where you don’t know anybody and you can’t leave yet because somebody else is driving, and so you just have to keep standing in the corner holding on to your sweating seltzer glass saying, “Really? How interesting. I did not know that about elephants.”

Avslutningsvis angående mitt eget skrivande kan jag ju citera mästaren:

"As for deadlines... Like a hanging, I find they concentrate the mind wonderfully."

Manusversioner, deadlines och Drakborgen

Som svar på en återkommande fråga: Jo, det är tänkt att det ska bli fler böcker om Udda och/eller mitt udda Malmö. Jag jobbar på bok nummer två just nu (arbetsnamn: Särskild) och den handlar också om Udda. Det har tagit omvägar, men jag börjar tro att de omvägarna var nödvändiga. (För dem som inte är intresserade av hur jag har gått tillväga såhär långt, hoppa över det som följer. Det ska bli en bok till, det finns inget datum för den än.)

Är nu inne på femte versionen av det här manuset (jämfört med den förra som var inne på 12:e innan jag blev antagen + 3 omskrivningar med förlaget innan tryck). Det börjar kännas som en riktig bok nu, även om jag fortfarande drabbas av 'jössesamalia, det här är verkligen inte hur jag tänkt mig det!' kombinerat med futila och oändliga våndor över att jag lät en karaktär göra en (mycket liten) sak i ett kapitel som plötsligt får konsekvenser senare. När man gjort  båda de sakerna ett par gånger (sprungit med en idé för att den dök upp och låtit karaktärer göra saker utan att analysera dem, för att det kändes rätt just då) så inser man att, visst det fyller ut karaktärerna och ger spännande nya scener, men det är inte alltid så att det gör boken som helhet bättre, för att inte tala om att det riskerar säga emot saker som hänt i första boken eller saker man hade tänkt sig skulle hända senare i boken man skriver. De är bångstyriga att ha att göra med, de där karaktärerna.

Jag har vid något tillfälle funderat över min skrivprocess som en visuell sak. Neil Gaiman säger att han har sett sin process som ett träd med oändliga förgreningsmöjligheter och om man går fel så måste man backa på sin gren och sträcka sig vidare. Det är tjusigt, men det är inte så det känns för mig. Caitlín Kiernan har sagt att hennes är som att gå genom ett hus och slå igen dörrar, om man väljer en dörr i varje korridor så gör man de andra valen omöjliga, och hon gör bara ett val en gång och skriver sällan om manuset. Det är imponerande med tanke på hur hög kvalitet hennes text håller, om jag hade försökt samma skulle jag antingen fastna vid ett val av dörr - eller skriva varje mening tusen gånger och sen inte komma vidare. Hatten av till henne.

Själv tänker jag på mitt skrivande som ett parti Drakborgen.

Jag börjar i ett hörn och jobbar mig sakta men säkert in mot mitten och drakens skatt. Varje rum ger flera olika möjligheter att välja väg men varje vägval ger en mängd möjligheter att bli anfallen av likmaskar, skelett eller andra otyg, även om man också kan hitta skatter. Eller så är rummet tomt. Det är lätt att backa ett steg (göra om de omedelbara förutsättningarna för det val man står inför) men det finns också en möjlighet att man inte kommer vidare alls. Sen har vi den obönhörliga solens gång. Deadline tickar närmare oavsett om det går bra eller dåligt. Timmarna flyr och alla de där andra klyschorna.

Den här boken är inne på sitt femte parti nu, ibland med några rumsbrickor färdiga, ibland helt blind. Jag vet var den börjar, jag vet var den ska sluta, jag vet vilka andra som spelar och jag vet att det ska innehålla monster, skatter och det är alltid en jakt mot klockan.

Parti 1- skriven direkt efter författarskolan och som en rak uppföljare på det manus jag började skicka runt till förlagen. Också det manus jag _trodde_ att jag skulle skriva på när jag gav min förläggare en vansinnigt optimistisk tidsplan för andra boken. *föll ner i svart hål, hittar inte stegen upp, skyller min förlust på spelet*

Parit 2- kasta allt det gamla, finna mig i att Udda verklighet inte längre ser ut som på skolan utan är mycket bättre, göra om allt från början, ta åt mig för mycket av recensioner (och bara det negativa, för hur skulle det annars se ut? ta åt sig av beröm? nejnejnej, de bara ljuger!) och låsa mig helt. *orker! ahhrgh!*

Parti 3- stackars maken skaffade mig Scrivener för att ge mig en skjuts i skrivandet. Det funkade initialt och jag skrev på som om det inte fanns någon morgondag. Som om det inte heller fanns någon plan 'det kommer' sa vännerna, 'du har ju gjort det här förut' sa andra, 'vi väntar på uppföljaren, skynda dig!' sa resten. Alla de gamla idéerna kändes klena och jag skrev bara sånt jag tyckte var roligt vid det tillfället. Resultat: ett pussel av scener utan stadig plot emellan. Deadline ett susar förbi. *sprungit i cirklar, galler slår igen bakom mig, solen går ner*

Parti 4- exportera ur Scrivener för att få överblick, få ångest över vad den överblicken gav, klippa isär och sätta ihop i nya spännande konstellationer efter ny spännande plotplan. Funkade 2/3 in i boken och sen tog det slut. Skickar denna underliga manticora till text till min förläggare som svarar med den kloka frågan 'vad tycker du själv att du har skrivit för bok?'. Vi enas om att boken jag vill ha skrivit blir en bättre historia än den som #4 var på väg att bli. Deadline två höll uppenbarligen inte heller. *tre rutor från draken, med mängder av plunder, solen går ner*

Parti 5- En tanke jag haft sen manusversion 1 hade följt med för att den varit där, inte för att den var nödvändig eller helt bra - tar bort den ur ekvationen och får en helt annan känsla för historien. Börjar skiva på blank sida och gör om allt från början. Hittar ett par scener som jag vill behålla, tänker om i alla andra fall. Är nöjd, men deadline tre närmar sig med stormsteg.

Jag tycker det är spännande hur mycket jag lär mig av varje version, vad jag gillar med min text och vad jag tycker är uselt, hur det varierar beroende på vad som kommit före och efter (inget från version ett har överlevt, men version två hade faktiskt ett par partier som inte var dumma alls). Det är också intressant att man inte kan ta någon annans metod och använda den, att ingen annan egentligen kan ge svar på hur det ska fungera för dig. Möjligtvis med undantag för den inre redaktören. Min förläggare verkar vara enig med varenda skrivsida därute: jag är min egen hårdaste kritiker. Det hjälper tyvärr inte med den inre kritiken, men det hjälper att veta att hon har förtroende för min text, även om hon numer inte har förtroende för min tidshållning. Jag kan med andra ord inte ge någon datum för när boken förväntas nå hyllorna (och på dåliga dagar så tar jag mig melodramatiskt för pannan och tänker "OM den någonsin ...")

Nej, nu måste jag skriva, solen går snart ner över det här partiet och draken vaknar.

Karaktärsfavorisering och skrivrädsla

I torsdags höll jag och Christofer Emgård låda på Bunkeflostrands bibliotek som en del av I love books, en satsning på läsande och böcker inom Malmös bibliotek. Vi hade vansinnigt trevligt, trevliga och intressanta människor var där och de ställde frågor. Jag älskar frågor. Då vet jag att jag säger något som någon ville veta, jag behöver inte gissa vad de är nyfikna på eller vilken del av den här bokskrivarupplevelsen som kan ge dem mest. Jag kan förstås inte garantera att mitt svar är vad de ville höra, men det är deras ansvar när de frågar, inte mitt. Jag svarar så sanningsenligt jag kan vid varje givet tillfälle. Jag fick till exempel frågan "vilken karaktär gillar du bäst?" och den var lätt just då eftersom jag precis skrivit ett stycke om Hemming med John Wayne av Billy Idol i lurarna. Just då, i det ögonblicket, var Hemming min favorit. Jag gillar hur han ser ut, vad han tänker på, hur han ser på Udda (som jag ju tillbringar en hel del tid med och det är trevligt när någon av mina karaktärer gillar henne mer än vad hon gillar sig själv), hans relation till Vanadis är spännande och inte särskilt normativ och han har så mycket problem i livet att det aldrig är tråkigt att vara med honom.

Men jag har fått precis samma fråga förut och svaren har alltid varit olika. Jag har gillat Udda bäst, för hon försöker göra vad hon kan trots att det kan ge henne svar på frågor hon inte ville ställa. Jag har gillat Gustav bäst, för han har en förmåga som jag som arkeolog hade önskat mig och han drömmer om en finare värld där sann godhet finns och där förfining betyder något. Jag har varit kär i Vanadis, hon har det inte lätt hon heller, tänk att inte veta ifall folk runt dig verkligen gillar dig eller om de bara reagerar på din närvaro, kan man bli älskad då? Jag har gillat Oraklet bäst, hon som lever med den bittra kunskapen om vart människan har varit samtidigt som hon vet vart människan är på väg. Jag har gillat Daniel som är trogen, varm och en sann vän, han som råkar illa ut för att han är äventyrslysten och nyfiken.

Varje gång jag har en ny favorit bland mina karaktärer kommer nya känslor fram. Känslor för dem och känslor de har för andra. Detaljer och historia, åsikter och plottrådar. Det tar helt nya vändningar för att jag har förälskat mig och inte vill släppa taget. Jag försöker hela tiden intala mig att uttrycket 'kill your darlings' inte har med just mina älsklingar att göra, eller med just de här scenerna att göra. Det handlar bara om uttryck och ordval. Jodå, så är det säkert. Fast nej. Jag vet ju hur mycket jag måste klippa bort sen, och ersätta med text som faktiskt har med historien att göra, inte allt det bakland jag just njutit av att skriva. Det är aldrig bortslösat förstås. Skriven text finns där att jobba med, text i huvudet gör ingen glad.

På det stora hela är det nog bra att jag favoriserar mina karaktärer stundvis, det gör ju också att ingen av dem blir mammas favorit för länge och att allas historia får ta utrymme - särskilt viktigt känns det som eftersom jag skriver i jag-form och Udda annars hade kunnat bli den viktigaste. Då hade resten av min värld fått rätta sig efter hennes behov och hon hade blivit en förlängning av mina känslor och åt det hållet ligger galenskap, självförhärligande och Mary-Sue-berättelser. Nej, Udda är en av många karaktärer som har egna liv, egna drömmar och egna bevekelsegrunder. Somliga av de personerna gillar Udda och skulle gärna hjälpa henne om de kan, somliga vill inte även om de har möjligheten. Hon får lära sig leva med det, för sådan är världen.

En annan fråga jag fick var "har du någonsin fått skrivkramp?" på vilken jag svarade ett tveklöst "ja". Jag bryr mig inte alltid om var min brist på ord-på-papper kommer ifrån, men det har känts som kramp så det kallade jag det. Jag vet att det har funnits gånger då jag bara mått dåligt av brist på solljus (jag är dessvärre känslig för den sortens naturlig händelse, hösten är alltid jobbig och vintern suger), jag kan ha haft andra problem, det kan ha varit på grund av prestationsångest och det kan vara för att jag är rädd. Jag har inte brytt mig om att gå igenom det helt, jag har bara bitit ihop och försökt skriva ändå, om det så är 100 ord som jag hatar så är det 100 ord mer än förut.

Jag hittade ett skrivinlägg som Lilith Saintcrow gjort om det här. Hon kallar det rädsla och lägger ut texten. Nyttig läsning även om man inte alltid håller med henne på alla punkter.

Så nu ska jag ta min tillfälliga förälskelse och mitt koppel om rädslan att jag inte kommer att hinna innan deadline och få lite skrivet. Hoppas ni har en fin helg allesammans, och om ni har någon favoritkaraktär så får ni gärna berätta om den!

Dödar älsklingar

Det har fördelar och nackdelar att börja om helt med manuset. Fördelarna är först och främst att jag har en linje som jag tror fungerar och att jag redan har skrivit snarlika scener förut så jag vet vart jag är på väg. Tryggheten i det är inte att förakta. Nackdelarna smyger sig på mig efter hand. Dagens insikt gällde en favoritscen från förra utkastet som jag genom ett möte och en konversation gjort omöjlig. Jag hade hoppats att jag skulle kunna ha med just den scenen (den är ju så snygg, och rolig!) men det visar sig inte gå med den Nya Förbättrade Tidslinjen.

Funderade ett ögonblick på att göra bonusmaterial av den, men det känns knepigt att visa någons första möte när det inte längre är det första. Ack ja, vad är väl en bal ...

När det kommer till prokrastineringstekniker har vi nu kommit till "men om jag har idéer till det här andra Hemliga Projektet, borde jag inte hänge mig då? de försvinner ju annars, eller hur?" Om jag haft lite disciplin så hade jag kunnat använda det som uppvärmningsteknik, men eftersom disciplinen inte är helt närvarande förnekar jag mig nöjet. Istället har det blivit "om du skriver din dagskvot som en duktig liten tangentbordsräka så får du lov att skriva vad du vill ikväll". Det har så här långt inte lett till något.

Saker jag gör när jag borde skriva

Nästa scen av Särskild glider omkring i huvudet som ett knäckt ägg i vattenbad. Jag verkar inte ha fått hjärnan tillräckligt varm idag för att riktigt koagulera scenen, men det kommer säkert. Tills dess försöker jag hålla mig sysselsatt så jag inte ska börja titta på traderaauktioner. Jag behöver verkligen inte mer saker. Jag: - Uppdaterar min kalender, både papperskalendern och den på datorn. - Sorterar småsaker i lådor. Jag önskar att jag kunde sortera de viktiga pappren istället, deklarationen är runt knuten, men det skulle kännas för mycket som att ge upp om att få något skrivet. - Läser novellsamlingar. Kan inte läsa romaner för det känns också som att ha bestämt sig för att man inte ska skriva, noveller är mer en pralin än en middag så de kan jag gott läsa. En eller två. Eller halva samlingen. (suck) - Äter. Inte bara praliner. - Svarar på mail och städar inboxen. - Planerar sommarens resa (det blir Rom). - Filar på intervjun till Eurocon (det är i alla fall något jag borde göra). - Försöker förstå mig på den nya telefonen jag skaffat. För många valmöjligheter gör mig bara irriterad och det är en pågående process att få den att bete sig som jag vill. Förhoppningsvis kommer det att resultera i en telefon som faktiskt fungerar, till skillnad från den jag har nu. Man borde kunna förvänta sig av sin telefon att den tar emot samtal utan att stänga av, att den inte plötsligt börjar snabbstava på tyska eller att den dör av att man skriver sms. - Gör tidslinjer på min whiteboard. Igen och igen. Förr eller senare ska det väl hamna på rätt plats, på tavlan och i huvudet.

Jag fick en helt lysande idé till hur nästa scen skulle utveckla sig när jag borstade tänderna igår. Den verkade superb hela natten, jag till och med vaknade och låg och tänkte ut hur det skulle kunna gå vidare därifrån. Men så började jag skriva och det går inte som jag tänkt. Alla säger konstiga saker och dyker upp oväntat. Jag får backa och fundera om. Ifall det hade känts helt rätt så hade jag låtit det vara kvar, men det är något med den här scenen som inte är som det ska, och det är just den biten som scenen finns till för ...

(dunkar huvudet i tangentbordet, äter en bit choklad, börjar om)

Goda och dåliga nyheter, i alla fall för mig

Den trogne läsaren (och för inläggets skull tänker jag förutsätta att alla här är sådana) har sedan länge förstått att jag sitter fast i texten på olika sätt. För de som visste att en förhoppningsfull deadline fanns så kunde de säkerligen höra hur den visslade förbi för två veckor sen. Jag skickade text till min förläggare då, men inte på långa när ett manus. Sedan dess har jag klottrat på min whiteboard, skrivit små lappar och flyttat runt dem, gått igenom mina anteckningsböcker och mina utklippsmappar på datorn och jag kunde bara inte hitta var jag gått galet. Men någonstans måste det ju ha hänt. Så pratade jag med min fantastiska förläggare, den första personen som läst det jag hade, och vi pratade om boken. Hon höll med om att den historia jag ville berätta inte stämde med den jag faktiskt hade skrivit och efter en stund så pratade vi om tempo, tidslinje och handling/intrig/form, och där hittade jag mitt problem.

Min tidslinje och min handling, berättelsens fokus, är olika långa. Det betyder att jag har fyllt tiden som min centralhistoria inte upptar med en massa annat som då upplevs som handlingen/intrigen. När vi slutat prata så funderade jag över vad som var ursprunget till det problemet, varför tidslinjen inte fungerade och hittade punkten där det gått snett. Allt efter den punkten är färgad av valen som gjordes där och måste skrivas helt på nytt.  Det kändes som ett aha-ögonblick om jag någonsin fått ett och triggade en ny plan för boken.

Så långt de goda nyheterna.

De dåliga nyheterna är att det går snett redan i scen två.

Fortfarande inte helt återställd

Folk tänker säkert på sina bokvärldar på olika sätt och jag är inte säker på att jag kan förklara hur det känns utan att låta för pretentiös men, det är som ett rum i huvudet. Om vi förutsätter att mitt huvud är ett stort hus. I ett rum har jag min tentakelskräck, det luktar som Nilen och dieselångor från båtar, som vattenpipstobak, antikvariat, gamla koffertar och plastresväskor. I ett annat rum har jag Den tickande staden, mitt steampunk-Malmö med sin kolrök, fjärrvärmeverk, spårvagn och linbana, te i tunna porslinskoppar, flera postutdelningar per dag, automatoner, knytnävsslagsmål och luftskepp. I ytterligare ett rum har jag Udda, Malmö med nybygge bakom Hilton och Citytunneln, gäss i Pildamsparken, Elixir och Särskilt, Hemming och småbröderna, Oraklet i Torson och Nadja, avgaser, te på ett fik på gågatan, chokladdessert och tacomiddagar i soffan. Där är det sommar fortfarande och Malmöfestivalen är i antågande. I vanliga fall har jag inga större problem att gå mellan rummen, det är narnialikt men inte så sällsynt. Just nu är det som om det finns ett lås på dörren till Uddas Malmö och jag kan prata om det men det är inte som att vara där. När jag skriver är det som om jag hittar på istället för att berätta om vad jag ser där (se, jag sa ju att det var pretentiöst), det känns andefattigt. Jag vet ju hur det borde kännas, jag vet hur festivalen luktar och vilka personer hon kommer att träffa. Varför, varför, varför kan det inte bara vara som det brukar?!

Jag skyller på den långvariga febern.

Det ser ut som om min tentakelskräck är doftdriven, min steampunk är visuell och mitt udda Malmö är persondrivet. Hmm. Undrar om det är så det alltid varit eller om det blivit så efter hand som jag skrivit?

Framflyttad

Jag har knappt hämtat mig från den eländiga förkylningspesten än och har haft ett långt samtal med min förläggare. Vi har kommit fram till att vår ytterst optimistiska förhoppning om att ha en bok klar till bokmässan inte längre är rimlig. Sjukdom är inget man kan räkna med eller helt förutse (även om jag börjar misstänka att jag i framtiden bör lägga bort två veckor i februari som sjukdomsbuffert). Dessvärre. Därför har vi flyttat fram alla deadlines och jag ska försöka bli ordentligt frisk innan jag ökar tempot igen. Den nya, förhoppningsfulla tidsplanen säger att det blir bok innan jul. Arbetsnamnet är fortfarande Särskild. Vi får väl se om det håller.

2011 verkar vara ett dåligt år för att hålla beräkningar. Alla böcker jag verkligen väntar på har blivit framflyttade. GRR Martin, Richard Morgan, Jim Butcher, till och med Elizabeth Bears bok blev framflyttad, även om det troligen var på grund av förlaget snarare än skrivsvårigheter.

I will finish this...

Ni minns säkert den här? Om hur skrivande är som att jaga pterodaktyler och som att vara en galen bergsget? Nå, den går på rundgång i huvudet på mig och nu när jag verkar ha skaffat mig ett helt nytt och intressant skrivvansinne så är den ännu lämpligare. Se, det är så att jag tidigare inte kunde komma fram till vad jag skulle skriva och därför satt fast. Nu kan jag inte komma fram till om det jag har skrivit ska få vara kvar eller inte, och därför kör jag fast. Men! Frukta icke! Jag är författare och jag ska avsluta det jag har påbörjat! I det här fallet gör jag det genom att ta multipla kopior på texten och saxa ut stycken som jag ersätter med nya. Oron över att ersätta något anständigt med något undermåligt finns kvar. Men på det här sättet har jag i alla fall kvar det jag skrev först.

Ja, jag vet, det är ofantligt mycket troligare att jag kommer att skriva något helt annat, ett tredje alternativ, än att jag tar tillbaka gammal ratad text. Men det är som med en undangömd snuttefilt. Jag behöver inte plocka fram den för att veta att den finns där och det känns tryggt ändå.

Idag har jag varit duktig nog att få äta en av pralinerna min förläggare skickade. Den här texten är inte min mäster. Jag ska allt visa den.

Under tiden funderar jag på vad jag ska kalla det där håglösa surfandet som sker mellan kapitlen, om nu surfande, läsande och allt annat smått och gott jag sysslar med innan jag börjar med skrivande är en startsträcka ...