Manustankar
/Det har varit tyst här ett tag. Eller om vi ska vara ärliga så har det varit sporadiskt tyst här en längre tid nu. Tidigare har jag kunnat se en markant skillnad i frekvensen på mina inlägg beroende på ifall jag är hemma och skriver eller ifall mitt vardagsliv med bokhandel, Käraste och vänner har första rummet, ifall jag håller på intensivt med ett manus eller bara värmer upp inför det. Det borde alltså inte ta mig med överraskning att jag inte postar lika ofta när jag inte har något skrivrelaterat alls att rapportera. Just nu sitter jag med mitt redaktörslästa manus och går igenom de föreslagna ändringarna. Det är väldigt skönt och belönande att se hur mycket arbete någon annan har lagt på min bok och mitt skrivande, det påminner mig om att jag inte är ensam i den här processen. Min förläggare (som också är min redaktör) och jag är väldigt synkade när det kommer till det mesta, jag fattar vad hon menar när hon tycker något behöver ändras och hon är lika investerad i min värld som jag är och vill dess bästa. Att hon sen är osentimental och kan se det hela utifrån hjälper också med alla de ställen där jag inte löpt linan ut eller där jag blivit hemmablind för historien och dess knutar.
De som tror att skrivandet är något som föds ur huvudet, perfekt och felfritt, och att det sen bara är att skicka in till ett förlag som på sin höjd gör grammatikkontroll innan de sätter boken mellan pärmar är sorgligt illa informerade. Det första utkast till Särskild min förläggare fick se var långt ifrån något färdigt, jag ville inte visa det för någon annan och då hade det ändå gått igenom fem metamorfoser i mina händer innan dess. Det är inte klart nu heller, även om andra inlämningen var otroligt mycket mer som en riktig bok än det första. Jag har förhoppningar om att tredje inlämningen ska göra samma hopp i kvalité en gång till, men det kan man aldrig vara säker på. Det enda jag kan göra är att skriva den bästa historia jag kan i dagsläget och hoppas att det är tillräckligt.
Det försvåras en del av det min väninnan Jenny Milewski kallar för Dubierna. Hon pratar om dem som om de var Dementorer ur Harry Potter-böckerna och jag ser dem lite som parasiter. Dubierna tar över din hjärna när du inte tänker på det och plötsligt står du där med ett manus som bara några dagar tidigare var alldeles utmärkt och som nu drabbats av känns-fel-sjukan. När något känns fel i normala fall, när man skriver åtminstone, så är det vanligen för att något faktiskt är fel och behöver rättas. Det finns en lösning, inte lönt att få panik, men det är inte så att man får den där känslan för ingenting. Magkänsla kallar folk det också. Så långt allt väl, men när det drabbar hela manuset, vad gör man då?
Somliga dagar är det bra, andra dagar är allt fel, fel, fel! Jag tycker att jag börjat kunna urskilja den där lätt panikslagna hypokondriska rösten i huvudet nu, men den dyker upp ändå. Det sägs att bok två är svårare än bok ett. Jag betraktar det som empirsikt bevisat vid det här laget.
Nu tillbaka för att sopa Dubierna av mitt manus. Dödslinjen tornar vid horisonten.
