Det har gått en vecka

... Och jag har inte skrivit ett ord. Jag har hela tiden fått för mig att jag ska hitta de där obrutna styckena med tid där jag och texten ska mötas som [fyll i lämplig klyscha här] och ljuv musik ska uppstå. I ett sammanklippt montage a' la Rocky ska jag sen sitta böjd över min dator medan världen går och lägger sig och skriva så fingrarna glöder/blöder/flyger över tangenterna. Det ska vara vackert och konstnärligt och som En Riktig Författare. Istället har jag gått och tjurat över att jag inte skrivit, pratat om världen men blivit obekväm när andra velat diskutera den, legat på min filt i solen och stirrat på himlen och undrat varför jag inte var hemma istället och samtidigt försökt slappna av väl medveten om att när jag väl satt hemma skulle jag undra varför jag inte tog tillvara de där få sommardagarna.

Det är bara att inse. Om jag inte skriver blir jag omöjlig att ha att göra med. Min gräns går uppenbarligen vid en vecka ganska exakt. Så jag öppnade ett nytt dokument, vill inte ens tänka på vilket i ordningen, och skrev en sida (det är säkert skräp, det brukar det vara i början) och det känns lättare. Det blev inget montage av det, jag blev varm på benen av datorn och har hållning som en räka iförd en morgonrock, men det blev text. Alltid något.