Sviktar

Gudars skymning vad jag är usel. Hela dagen igår och det enda jag hade på schemat att göra var att äta en långsam frukost efter att ha vaknat av mig själv och sen skriva. Resultat? Jag glömde stänga av väckarklockan, läste bort hela förmiddagen, släpade mig till biblioteket på eftermiddagen utan ett uns skrivarglädje och jag verkar ha lämnat disciplinen hemma för jag lyckades med 342 ord. Trehundrafyrtiotvå. Det är så lite att jag inte ens kan kalla det ett seriöst försök. Och kom jag upp imorse då? Nehej, inte det. Inget morgonskrivande idag inte. Det är dåligt för moralen det här.

Tillbaka

Bilsemestern var så avslappnande att vi bestämde oss för att förlänga den lite och det blev en hel vecka istället. Nu har jag landat i lägenheten igen och njuter av min egen säng, en lång och varm dusch och att inte ha något jag måste jaga iväg till i tre dagar till. Vädret har utan tvekan varit så samarbetsvilligt man kan tänka sig under resan (om man bortser från att jag tillbringade 9 timmar av sommarens varmaste dag i en bil utan AC på en motorväg som dallrade i hettan) och med lite tur håller det i sig de sista dagarna också. Bilen returneras på söndag. Att köra bil är bra för att ordna tankarna för mig. Egentligen gäller det alla saker som upptar största delen av min uppmärksamhet men lämnar den kreativa sidan till annat. Lite som att se en bild genom att inte titta rakt på den. Att släppa fokus. Det fungerade för mitt nästa projekt också, precis som tiden borta från datorn har gett mig andrum nog att känna skrivlust på riktigt igen.

Prestationsångest

Jag skriver igen. Det är bra. Tycker man. Men nu har jag drabbats av en överväldigande prestationsångest! Sitter på golvet innanför balkongdörren och tittar ut på fåglarna som leker i blodboken på gården, en sval fläkt nu och då för att lindra det värsta värmeslaget, timmar av fritid framför mig och så en fullständigt övermannande prestationsångest. Tack alla makter, det var vänligt.

Det var väl inte helt överraskande förstås. En tidsfråga bara innan jag börjar vilja göra mina läsare till lags (tänk att jag kan säga att jag har läsare utan att ens fundera på det! Magiskt!) och jag har ju läst deras åsikter, eller lyssnat när de berättat för mig och nu börjar det svåra. Jag måste ignorera den där inre redaktören tillräckligt länge för att faktiskt få ner lite text på papper så jag kan börja stryka i den sen. Man kan inte ändra om man inte skrivit. Det är både ett hårt faktum och en liten tröst.

Jag återkommer med statusuppdatering men just nu lutar jag mig mot att en litterär gigant en gång sagt att 'novels are crap for such a long time' och försöker harva på. Det är ju ändå ingen förutom jag som ska läsa första utkastet.

Det har gått en vecka

... Och jag har inte skrivit ett ord. Jag har hela tiden fått för mig att jag ska hitta de där obrutna styckena med tid där jag och texten ska mötas som [fyll i lämplig klyscha här] och ljuv musik ska uppstå. I ett sammanklippt montage a' la Rocky ska jag sen sitta böjd över min dator medan världen går och lägger sig och skriva så fingrarna glöder/blöder/flyger över tangenterna. Det ska vara vackert och konstnärligt och som En Riktig Författare. Istället har jag gått och tjurat över att jag inte skrivit, pratat om världen men blivit obekväm när andra velat diskutera den, legat på min filt i solen och stirrat på himlen och undrat varför jag inte var hemma istället och samtidigt försökt slappna av väl medveten om att när jag väl satt hemma skulle jag undra varför jag inte tog tillvara de där få sommardagarna.

Det är bara att inse. Om jag inte skriver blir jag omöjlig att ha att göra med. Min gräns går uppenbarligen vid en vecka ganska exakt. Så jag öppnade ett nytt dokument, vill inte ens tänka på vilket i ordningen, och skrev en sida (det är säkert skräp, det brukar det vara i början) och det känns lättare. Det blev inget montage av det, jag blev varm på benen av datorn och har hållning som en räka iförd en morgonrock, men det blev text. Alltid något.

Iver

När man vaknar med ivern att skriva som ett sug i magen då vet man att man är på rätt spår. Det må gå långsamt, men jag är nog allt lite kär i det här projektet i alla fall. Varken spöregn eller vilda hästar skulle kunna hålla mig ifrån det (spöregnet gjorde tappra försök men de vilda hästarna lös med sin frånvaro), och imorgon är en helt ledig dag. En skrivdag om någonsin det fanns en!

Igång igen

Det kändes som om det lossnade lite idag när jag satt och skrev. Det började redan igår kväll när jag insåg att jag var alldeles för trött för att orka skriva något vettigt men verkligen, verkligen ville. Morgonens skrivtid blev hett efterlängtad och jag gick och la mig i tid för att orka gå upp tidigt och sätta igång. Och det gick bra. Skrivandet alltså. Det blev inte mycket men det mesta av det som blev får nog stanna kvar. Det är lite pyssligt att skriva på en uppföljare till något man gjort tidigare. Det är en ännu större känsla av att smälla igen dörrar bakom sig än vad det är när man skriver något helt nytt och inte behöver ta hänsyn till vad man sagt tidigare.

Men nu är jag på rätt spår känner jag.