The Good Matter i tryck

Det är första kvällen på semestern här och jag tänkte fira det med lite goda nyheter för min del. Utan vidare åthävor: jag har en novell i senaste numret av Apex Magazine (#63)! Novellen i fråga är "The Good Matter" som skrevs som "Den goda materian" på svenska och som jag haft liggande i en byrålåda sen 2008. Den handlar om antikhandlaren från Udda verklighet, Gustav, och hans första möte med någon som är som han.

Det är egentligen allt ni behöver veta, men om ni vill höra hur det hela gick till så låt mig bjuda på den historien:

Den var vansinnigt rolig att skriva och jag var så nöjd med den att när det var dags för Eurocon 2011 så skulle jag ha en sak på engelska för högläsningen jag fått och då valde jag den. Jag försökte översätta den själv men fastnade i grammatiska saker hela tiden, så till sist lejde jag en öersättare. Det blev en rak översättning, precis vad som stod på sidan, och även om den var bokstavligt trogen så kände jag inte att det var mina ord eller den känsla jag ville ha. Så jag gjorde inget mera av den utan lät den ligga. Och på högläsningstillfället var det bara svenskar där (och en dansk herre som sa att det gick bra med svenska) så det blev den svenska varianten istället.

Den svenska novellen skickade jag till Mix förlag som refuserade den och därefter kallade jag den för mitt sorgebarn. Tur att jag hade ett så litet sorgebarn tänker jag nu.

Förra året var jag gäst på Finncon och de brukar samla ihop texter till en gåvobok för de som stöttat kongressen ekonomiskt. Jag blev tillfrågad om jag hade något och eftersom jag inte hittat annan nytta för novellen fick de den. Men eftersom trycket är begränsat har jag aldrig sett den på papper och jag ögnade mest igenom den innan jag skickade utan att ändra något. Och så var det dags för Wiscon i Madison i år. Dagen innan jag skulle åka blev jag tillfrågad om jag ville delta i en högläsningsgrupp, Mary Robinette Kowal kunde inte komma och hennes grupp hade en plats över som jag fick chans på. Och jag sa ja. Men när jag såg över novellen så var jag inte längre helt tillfreds med den. Det var svårt att sätta fingret på vad jag tyckte fattades särskilt som alla orden var där, men det är något med den fåordiga svenskan som inte blir detsamma om man inte formulerar om sig på engelska. Så det gjorde jag. En hel dag satt jag och pysslade med texten, flyttade ord och komman, ändrade meningsbyggnad. La till och drog ifrån saker och jag höll på in i det sista. Sen var det dags för uppläsning.

Och den här biten blir pinsam, så låt det vara en lärdom.

Jag exporterade filen och mailade den till mig själv, så jag skulle kunna läsa från platta istället för från datorn och dubbelkollade att det var rätt fil som kommit fram, öppnade den och läste de första raderna. Så långt allt väl. Sen kommer vi till uppläsningsstället, ett kafé tvärs över gatan från kongresshotellet i ett rum längst bak. Jag läste med Delia Sherman, Elise Mathesen och Wesley Chu, så rummet var packat med deras vänner och fans. Nervositeten var stor och jag var väldigt glad att jag lagt hela dan på att fixa den. Jag kände mig säker på att den skulle hålla och när jag som tredje person reser mig upp för att läsa kommer det därför som en fullständig överraskning att det inte är den slutgiltiga versionen jag har på min platta.

Av någon anledning har det inte fungerat med autosave, jag har inte sparat mellan varven (vådan av att vara mac-användare) och där står jag med något som kanske var sparat strax efter lunch. Så jag fick redigera i huvudet under tiden som jag läste. Jag vet att jag inte fick med alla mina ändringar, jag vet att det fanns snygga meningar som jag övat på att säga korrekt och med rätt betoning som jag nu missade helt och det fanns med ord som är svåra för en skåning att uttala som jag tidigare rensat bort. Men jag gjorde mitt bästa och marken svalde mig inte och jag skakade bara lite i benen. Aldrig någonsin att jag missar att läsa hela dokumentet igen. Aldrig.

De säger att det gick bra, själv kommer jag inte ihåg mycket av det men det är som det brukar efter ett framförande för mig. Och det måtte ju ha gått bra eftersom jag blev tillfrågad om att skicka in novellen till Apex Magazine senare. Så det gjorde jag. Och redaktören där, Sigrid Ellis, har gått över den igen med en fintandad kam för att fånga de sista underliga meningarna. Jag är väldigt nöjd med resultatet och jag är sjukt stolt över att få vara i så fint sällskap som Apex ger mig.

Min första engelska publicering. Inte illa för ett litet sorgebarn.

Provöversättning

Idag fick jag provöversättningen jag och min agent beställt för de kommande mässorna och det är en fantastisk, och fantastiskt underlig, känsla att läsa min text på ett annat språk! Min översättare (lite presumtivt att kalla henne det med så få sidor gjorda, men ändå) är helt fantastisk. Vi har pratat om ordval, tonval och stämning och har haft en spännande diskussion kring översättning av namn. Eftersom Udda heter som hon heter och hennes namn har betydelse för henne så kände både översättaren och jag att om det gick att hitta en bra motsvarighet till Udda på engelska så skulle det vara att föredra. Efter en hel dags mailande fram och tillbaka, med väldigt bra förslag hämtade 'utanför lådan', så landade vi på Odda. Det har skandinaviska rötter, finns i den engelska namnbanken och låter precis som Udda men med en begriplig semantisk rot.

Som om inte det var nog hanterar hon semikolon som ingen annan jag känner och när jag såg det första i texten från henne blev jag alldeles varm om hjärtat. Hon använder interpunktion för att simulera den svenska språkmelodin utan att göra avkall på en korrekt och tilltalande engelska.

En av nackdelarna med att läsa så mycket engelska som jag gör är att jag kan se, känna igen och smaka på språket - men jag kan inte producera det själv. De gånger jag själv försökt att göra översättningar av min text blir det platt och banalt på ett sätt som svenskan inte låter i mitt huvud. Jag kan inte få engelskan att göra det som ordföljd och meningsbyggnad kan göra åt mig på mitt eget språk. Men jag har också sett hur det kan bli ifall någon inte har en känsla för texten även om de har språket i sin hand. Då kan jag tillräckligt för att säga att jag inte gillar det, att det borde se annorlunda ut, men inte tillräckligt för att säga precis hur det borde sett ut.

Så var det inte här. Det känns som att hon verkligen förstod vad jag ville göra med texten, både i prosan och i fantastiken. En sann pärla.

Skriva sex - bra och/eller dåligt

Alla som någon gång hört mig prata om sexscener i böcker, om min uppfattning om dessa och om vad jag gör när jag bara vill roa mig själv skrivandes vet att jag gillar snyggt skrivet sex. Att lära känna karaktärerna utan maskerna på, att se vilka de är när de är utlämnade till varandra, vad de gillar, vem de gillar att vara med, vad de gör även om de inte gillar det - det är lika viktigt för mig som att veta vad de äter. Och jodå, jag vet att det här inte är sånt som alla gillar att läsa eller skriva, eller ens tänka på - men för mig är det intressant. Då är det också intressant att se hur andra närmar sig samma saker. Mary Robinette Kowal (Shades of Milk and Honey, Glamour in Glass) har en tid nu lagt upp erotiska scener som hon skrivit som en del av en skrivkurs. De utspelar sig i hennes böcker men off-stage. Vi vet att hennes huvudpersoner har ett sexliv men vi får inte se särskilt mycket av det i böckerna. Men i texterna som MRK har skrivit nu får vi det. Jag tycker att det ger ett annat djup, men jag förstår varför hon valt att inte skriva in det i böckerna, det hade gett en helt annan ton till dem.

Men det är förstås inte ett oproblematiskt val att göra. Ska man ha med sexscener? Mellan vilka karaktärer? Varför? Vad tillför det och vad ändrar det? Vad får vi veta som vi inte fått veta annars? Osv, osv. Och om man inte gör det väl så riskerar man hamna i fack man inte tänkt sig. Något jag misstänker har hänt författarna som nu hamnat på Bad Sex Awards nomineringslista.

Så vill ni se exempel på hur något görs bra och sen hur något ser ut när det görs dåligt - då har ni två utmärkta utgångspunkter ovan.

Igång igen

Jag fick goda nyheter i fredags - redaktören är glad i mitt manus! Hon menar att det nu går att se slutet på processen och jag blev så lättad att jag blev yr. Det är förstås en massa arbete kvar, men det jag var oroligast för (att jag skulle ha missat någon stor struktursak för att jag haft huvudet för långt in i texten för länge) var tackochlov bara hjärnspöken. Jag är glad att tidsplanen verkar hålla och ska göra mitt förbannade bästa för att det ska fortsätta vara så. Särskild är planerad att släppas till Malmöfestivalen. Under lördagen firade jag att jag inte kunde göra något alls med manuset (det låg i posten) med att besöka en signering av Johanna Koljonen och Kim W Andersson som båda har nya fina, blanka och spännande album ute. Johannas Oblivion High och Kims Alena inhandlades på SF-bokhandeln här i Malmö (tillsammans med Kims Love Hurts som finns på bokrean, jag hade lånat det ex jag läst tidigare och passade på att rätta till den missen). Det är ljuvligt att känna att man har rätt att slappa och kan läsa andras verk utan dåligt samvete. Det tillståndet ändrades abrupt på måndagen.

Ett tjockt, brunt kuvert landade på hallmattan strax innan elva. Klockan elva ringde jag redaktören för manusmöte. Klockan tjugo över ett la jag på. På eftermiddagen fick jag de utskrivna kommentarerna från redaktören med en försiktig förfrågan ifall det kändes bra. Ja, vad svarar man? Det är klart att det känns bra, jag är exalterad över att manuset nu kommit så långt att vi alla tre är nöjda med min historia (inte bara förläggare och redaktör utan jag också) och jag är galet glad i att vi kommit till "fixa till och strama upp"-fasen (eller 'blingandet' som min redaktör sa)!

Men som vanligt i det här stadiet så behöver jag en dag eller så då jag surar. Det är inte över något speciellt, det är bara en allmän försämring av humöret som kommer av att få saker kritiserade i flera timmar. Det spelar ingen roll att jag är taggad samtidigt, jag behöver ändå en dag att justera min mentala inställning till saker. Jag småstädar, slösurfar och skrotar runt.

Idag tog tiden jag lagt undan till sånt slut. Idag började jag göra bok av det här manuset: rätta alla fel, ta bort alla ställen där jag använt samma ord för många gånger, där jag missat en bisats som var väsentlig, alla dubbla mellanslag och annat som jag inte behöver tänka på hur jag ska ordna. Jag tror jag behöver ett par dagar till det innan jag är helt beredd att ge mig i kast med de större sakerna - som att jag glömt bort att inte alla har min myt- och legendbakgrund och kanske behöver en förklaring på somliga saker, eller att ändra tempot i ett par scener genom att byta ord till andra med annan laddning. Det ska bli roligt, jag både vet och känner det, men jag behöver ändå den här startsträckan.

Att läsa om, att läsa in

Idag pratade jag med min vän och hennes åttaårige dotter, vi skämtade om gårdagen då de hade varit över och lilltösen hade kittlat mig fördärvad för hon hade hittat min hemliga svaga punkt - hålfoten. Jag har under alla år vi känt varandra hävdat att jag inte är kittlig (kittlen?) och det är jag inte heller, utom i hålfoten. Tösen anklagade mig för att vara en lögnare med detta som bevis och hon har förstås rätt. Så jag hävdade att det där var min akilleshålfot, och jag och modern skrattade högt, men inte tösen. Hon visste inte vem akilles var, hade aldrig hört ordet akilleshäl och tyckte med andra ord att jag var rätt urtråkig istället för vitsig. Hon hade förstås rätt, men det fick mig att igen tänka på vilka historier vi behåller och vilka vi glömmer, vilka vi aldrig tröttnar på och vilka vi bara vill ta oss igenom. Det här ligger nära mina tankar på omläsningar av böcker. Det ligger också nära mina funderingar på vilka historier som blivit viktiga för oss, som talande apor och som civilisation. Jag är långt ifrån färdigtänkt ännu, men det är spännande.

I mitt bloggflöde hittade jag idag det här inlägget hos Kate Elliott, en författare som delar med sig av sina tankar kring skrivandet och berättandet, frikostigt och ingående, på sin blogg. I det här fallet handlar det om att läsa om och om de berättelser man är införstådd med. Läs det. För mig var det en händelse som såg ut som en tanke.

In other news: Funderar fortfarande på vilka böcker som ska ingå i mitt omläsningslöfte för 2012. En bok per månad ska vara en omläst bok. December fick American Gods, men jag behöver 11-12 böcker till. Liftarens guide till galaxen, Enders game, Juliane och jag, Den tionde sånggudinnan, Den hemliga historien, Röde Orm, Santa Olivia, Tigana, Sonja Blue Collection, Dangerous Angels, Sinue Egyptiern - de är alla böcker som ligger bra till,men varenda gång jag tänker på det så blir det så många att jag inte kan välja. Ett försök att slippa undan samtidigt som jag uppenbarligen vill läsa om väldigt många? Vet inte.

Serier jag vill läsa igen: Dresden Files, Song of Ice and Fire, Malazan Book of the Fallen, Harry Potter. Man kan hävda att Liftarens guide, Sonja Blue och Dangerous Angels skulle räknas till serier, men om de är publicerade i en volym så kallar jag det för en bok (för den här sakens skull).

Det tål att tänkas på, alltsammans.

Manusversioner, deadlines och Drakborgen

Som svar på en återkommande fråga: Jo, det är tänkt att det ska bli fler böcker om Udda och/eller mitt udda Malmö. Jag jobbar på bok nummer två just nu (arbetsnamn: Särskild) och den handlar också om Udda. Det har tagit omvägar, men jag börjar tro att de omvägarna var nödvändiga. (För dem som inte är intresserade av hur jag har gått tillväga såhär långt, hoppa över det som följer. Det ska bli en bok till, det finns inget datum för den än.)

Är nu inne på femte versionen av det här manuset (jämfört med den förra som var inne på 12:e innan jag blev antagen + 3 omskrivningar med förlaget innan tryck). Det börjar kännas som en riktig bok nu, även om jag fortfarande drabbas av 'jössesamalia, det här är verkligen inte hur jag tänkt mig det!' kombinerat med futila och oändliga våndor över att jag lät en karaktär göra en (mycket liten) sak i ett kapitel som plötsligt får konsekvenser senare. När man gjort  båda de sakerna ett par gånger (sprungit med en idé för att den dök upp och låtit karaktärer göra saker utan att analysera dem, för att det kändes rätt just då) så inser man att, visst det fyller ut karaktärerna och ger spännande nya scener, men det är inte alltid så att det gör boken som helhet bättre, för att inte tala om att det riskerar säga emot saker som hänt i första boken eller saker man hade tänkt sig skulle hända senare i boken man skriver. De är bångstyriga att ha att göra med, de där karaktärerna.

Jag har vid något tillfälle funderat över min skrivprocess som en visuell sak. Neil Gaiman säger att han har sett sin process som ett träd med oändliga förgreningsmöjligheter och om man går fel så måste man backa på sin gren och sträcka sig vidare. Det är tjusigt, men det är inte så det känns för mig. Caitlín Kiernan har sagt att hennes är som att gå genom ett hus och slå igen dörrar, om man väljer en dörr i varje korridor så gör man de andra valen omöjliga, och hon gör bara ett val en gång och skriver sällan om manuset. Det är imponerande med tanke på hur hög kvalitet hennes text håller, om jag hade försökt samma skulle jag antingen fastna vid ett val av dörr - eller skriva varje mening tusen gånger och sen inte komma vidare. Hatten av till henne.

Själv tänker jag på mitt skrivande som ett parti Drakborgen.

Jag börjar i ett hörn och jobbar mig sakta men säkert in mot mitten och drakens skatt. Varje rum ger flera olika möjligheter att välja väg men varje vägval ger en mängd möjligheter att bli anfallen av likmaskar, skelett eller andra otyg, även om man också kan hitta skatter. Eller så är rummet tomt. Det är lätt att backa ett steg (göra om de omedelbara förutsättningarna för det val man står inför) men det finns också en möjlighet att man inte kommer vidare alls. Sen har vi den obönhörliga solens gång. Deadline tickar närmare oavsett om det går bra eller dåligt. Timmarna flyr och alla de där andra klyschorna.

Den här boken är inne på sitt femte parti nu, ibland med några rumsbrickor färdiga, ibland helt blind. Jag vet var den börjar, jag vet var den ska sluta, jag vet vilka andra som spelar och jag vet att det ska innehålla monster, skatter och det är alltid en jakt mot klockan.

Parti 1- skriven direkt efter författarskolan och som en rak uppföljare på det manus jag började skicka runt till förlagen. Också det manus jag _trodde_ att jag skulle skriva på när jag gav min förläggare en vansinnigt optimistisk tidsplan för andra boken. *föll ner i svart hål, hittar inte stegen upp, skyller min förlust på spelet*

Parit 2- kasta allt det gamla, finna mig i att Udda verklighet inte längre ser ut som på skolan utan är mycket bättre, göra om allt från början, ta åt mig för mycket av recensioner (och bara det negativa, för hur skulle det annars se ut? ta åt sig av beröm? nejnejnej, de bara ljuger!) och låsa mig helt. *orker! ahhrgh!*

Parti 3- stackars maken skaffade mig Scrivener för att ge mig en skjuts i skrivandet. Det funkade initialt och jag skrev på som om det inte fanns någon morgondag. Som om det inte heller fanns någon plan 'det kommer' sa vännerna, 'du har ju gjort det här förut' sa andra, 'vi väntar på uppföljaren, skynda dig!' sa resten. Alla de gamla idéerna kändes klena och jag skrev bara sånt jag tyckte var roligt vid det tillfället. Resultat: ett pussel av scener utan stadig plot emellan. Deadline ett susar förbi. *sprungit i cirklar, galler slår igen bakom mig, solen går ner*

Parti 4- exportera ur Scrivener för att få överblick, få ångest över vad den överblicken gav, klippa isär och sätta ihop i nya spännande konstellationer efter ny spännande plotplan. Funkade 2/3 in i boken och sen tog det slut. Skickar denna underliga manticora till text till min förläggare som svarar med den kloka frågan 'vad tycker du själv att du har skrivit för bok?'. Vi enas om att boken jag vill ha skrivit blir en bättre historia än den som #4 var på väg att bli. Deadline två höll uppenbarligen inte heller. *tre rutor från draken, med mängder av plunder, solen går ner*

Parti 5- En tanke jag haft sen manusversion 1 hade följt med för att den varit där, inte för att den var nödvändig eller helt bra - tar bort den ur ekvationen och får en helt annan känsla för historien. Börjar skiva på blank sida och gör om allt från början. Hittar ett par scener som jag vill behålla, tänker om i alla andra fall. Är nöjd, men deadline tre närmar sig med stormsteg.

Jag tycker det är spännande hur mycket jag lär mig av varje version, vad jag gillar med min text och vad jag tycker är uselt, hur det varierar beroende på vad som kommit före och efter (inget från version ett har överlevt, men version två hade faktiskt ett par partier som inte var dumma alls). Det är också intressant att man inte kan ta någon annans metod och använda den, att ingen annan egentligen kan ge svar på hur det ska fungera för dig. Möjligtvis med undantag för den inre redaktören. Min förläggare verkar vara enig med varenda skrivsida därute: jag är min egen hårdaste kritiker. Det hjälper tyvärr inte med den inre kritiken, men det hjälper att veta att hon har förtroende för min text, även om hon numer inte har förtroende för min tidshållning. Jag kan med andra ord inte ge någon datum för när boken förväntas nå hyllorna (och på dåliga dagar så tar jag mig melodramatiskt för pannan och tänker "OM den någonsin ...")

Nej, nu måste jag skriva, solen går snart ner över det här partiet och draken vaknar.

Skriva fantasy och science fiction

Jag blir alltid glad när jag ser mina genres tagna på allvar. De som tror att fantasy och sf är lättare att skriva för att man kan hitta på som man vill misstar sig grundligt (och det är märkligt ofta det misstaget görs). När man skriver fantastik är det viktigare än annars att ha koll på sin värld och bygga den med omsorg. Att vara konsekvent och välja vad man har med sig från vår värld blir mer betydelsebärande än i mainstreamlitteratur. Läsaren förlitar sig på att du har full koll och att du kommer att lotsa dem genom historien och världen utan att plötsligt servera iskylda drycker i en medeltida kultur utan att först ha tänkt ut hur istransporterna går till (det betyder inte att du måste berätta hur det går till, men du måste i alla fall veta). Alla friheter som genrerna ger kommer med sina egna uppsättningar måsten.

Sf/f bygger på traditioner, har litterära giganter, föregångare, strömningar, konventioner och allt det andra som mainstreamlitteratur också har, och att tro att man kan bortse från det när man skriver kommer bara att göra att resultatet blir klenare. Jag säger inte att man inte kan bryta mot konventioner, jag säger bara att man ska veta när man gör det och göra det medvetet.

Anledningen till att jag tänkte på det här just nu var att jag snubblade över Stefan Ekmans plussning av en inspirationskurs i att skriva fantasy. Den låter väldigt spännande. Här finns originallänken med pdf. Det rör sig om fyra möten i Göteborg och de är gratis eftersom de är en del av kursledarens utbildning till skrivpedagog.

För dem i Malmö med omnejd finns det en kurs i Att skriva fantasy och science fiction. Den är en del av Folkuniversitetets utbud och katalogtext finns här.

Det är roligt att läsa fantastik skriven på svenska, som en kontrast till all den engelskspråkiga litteratur jag vanligen plöjer. Jag ser för egen del fram emot att få se mer svensk fantastik i framtiden. Bra, välunderbyggd, egensinnig fantastik.

Genrelycka - Bister fantasy

Jag är sedan igår uppfylld av språklycka. En av mina vänner, den kloka herr Emgård, myntade en ny term för fantasy - bister fantasy. Det är så perfekt för mina bokhandlarbehov att jag nästan blir tårögd! Nu behöver jag inte beskriva de böckerna som 'smutsig fantasy' eller 'nitty gritty' som jag känt mig tvingad till tidigare. Känns riktigt, riktigt bra. Jag har funderat på ifall det finns en bättre term för urban fantasy också. Än så länge ingen framgång. Förslag mottages tacksamt.

God fortsättning förresten! Hoppas era helger avlöpte över förväntan och att ni har en fin vecka. Jag önskar att jag hade goda nyheter från det självpåtagna skriv-ide jag gått i. Men än så länge anser jag att det är goda nyheter att jag inte får raseriutbrott på mina motsträviga karaktärer. Om jag inte avrättar dem så är det ett under. *tar ett ögonblick och funderar över ifall det skulle vara möjligt* Nej, de överlever nog idag också. Men jag ger inga garantier för imorgon.

Scrivener - en trevande kärlekssaga

För andra kvällen sitter jag nu med datorn i knäet, i soffan, pysslar med Scrivener. Det är ett underbart litet program (man kan köpa det på en pytteliten usb-sticka) som gör hela planeringen av skrivprojektet till en glädje. Man ser omedelbara resultat med minsta förändring, det förenklar det mesta av textfixandet och ger mig samtidigt nöjet av att lära mig ett nytt verktyg. Jag är så kär! Fina lilla programmet! Ledsen, kan inte stanna, har en instruktionsvideo om statistik att titta på. <3

En nästan perfekt söndag

Lite trött efter gårdagens kräftskiva. Sov tills jag vaknade av mig själv. Promenad på stan med guidad tur på Konsthallen. Fika på nytt ställe. Slötittande på Hellboy I i bekväma kläder halvliggande i soffan. Och som krona på verket  leka med min nya skrivleksak - Scrivener. Jag fick en låda praliner i helgen och den känns som det perfekta komplementet till en snart när perfekt slappdag.

Kort och koncist

Idag har jag tillbringat hela dagen inne på kontoret, rygg mot rygg med min kapten, och har ägnat den åt att skriva katalogtexter. För dem av er som har SF-Bokhandelns papperskatalog till hands så är det alltså fråga om den lilla textsnutt som dyker upp tillsammans med boken där, eller om man går in på hemsidan så är det den längre texten som finns bredvid böckerna där. Eftersom bokhandeln har sin egen stil på texterna och på vad som är viktigt att få med är det extra kul att skriva. Det blir om möjligt ännu roligare av att sitta med Cap'n och bolla idéer eller översättningsförslag på de engelska orden. 'Invader' t.ex. Hur skulle ni översätta det? Själv röstade jag för 'invadist' eller 'invadör' men jag tror att resultatet blev 'de invaderande styrkorna' även om det inte är i singular. Men mitt i all denna skrivglädje så finns det också ett stänk av missmod. Det gäller särskilt de mer romantiska urban fantasyböckerna. Där verkar baksidestexterna ha en finit mängd variationer och sen är det att blanda och ge. Eller vad sägs om 'ferociously alluring'?

Imorgon har jag lite mer av samma, jag ser redan fram emot det!

Det underliga med text

Jag har ett nytt projekt som jag varit helt kär i. Jag skrev så fingrarna blödde, njöt som jag inte njutit av att skriva på länge och sen en dag körde jag fast. Allt sög. Inget jag skrev blev något. Jag läste igenom det jag gjort och fann det vara uselt. Vilket slöseri med tid! Vad trodde jag egentligen? Skulle det här kunna bli något? Aldrig! Spola framåt ett par veckor. Jag har tagit upp det skrivande jag borde göra igen, det går bra, jag är nöjd och precis då är det dags att skicka in en seminarietext till en textresa jag ska på om en vecka lite drygt. Jag vill inte skicka det jag håller på med och jag har ingen annan nyskriven text liggande. Förutom det där ratade projektet. Jag återvänder till det och döm om min förvåning!

Det är rätt bra! Eller i alla fall kul. Eller åtminstone sann sin form. Jag börjar putsa. Så går det ett par dagar och idag läser jag det igen. Det suger. Ingen kommer att gilla det. Jag är helt övertygad.

Jag funderar på om texten har någon slags fluktuering, jag lutar åt det, för inte har väl mitt humör eller min smak förändrats så drastiskt över loppet av ett par dagar? Kan det vara fråga om Schrödingers text? Att det är lika sannolikt att den är bra eller dålig så länge du inte öppnar dokumentet och att det är först i det ögonblick du börjar läsa den som det blir avgjort vilket. Jag får hoppas att den har en bra dag när det är dags för folk att läsa. Stackars lilla text.