Startsträcker

Har kommit fram till att 'prokrastinera' inte fyller sin funktion för mig. Negativ klang, tråkiga associationer och det gör att jag känner mig slö, slapp och dålig. Nej, jag har bestämt mig, hädanefter får det heta 'startsträcker' istället. Jag behöver lite uppvärmning innan jag ger mig på stora, svåra saker (som resten av kapitel fem och det fruktade kapitel sex, eller sju om jag bryter tidigare). Det är en startsträcka mer än ett uppskjutande av själva agerandet. Nödvändig. Eller ja, jag verkar inte komma runt den i alla fall, så då kan den lika gärna få ett ord. Idag har jag startsträckt med lite bloggläsning, bildgoogling, användande av eniros kartfunktion, städat i mapparna i datorn och nu till sist ett blogginlägg. Men nu får det vara nog, jag ska koka en kopp te, ta en pralin som en lydig liten författare och sätta igång på allvar. Den här lördagen blir inte längre av att jag väntar.

Som islossning

Imorse tappade jag tiden. Jag var inne i kapitel fem och det kräver knepiga omskrivningar och tillbakablickar (som jag inte kan bestämma mig för om jag ska göra i kursivt, i vanlig text eller bara summera som en tanke) och tiden bara slutade spela roll. Den kunde ha sprungit förbi eller stått helt still och jag skulle inte ha märkt det. Äntligen. Det är såhär det ska kännas. Nu jävlar!  

Helt rätt

Det finns dagar som inte känns som om de går att rädda. Jag sov oroligt och vaknade knappt av klockan. Tillbringade morgonen i ett zombieliknande tillstånd och arbetsdagen instängd på kontoret med min begynnande förkylning, te, alvedon och textskrivande för jobbets räkning. Det regnade på mig på vägen hem och jag hade glömt att gå med soporna på morgonen, något som alltid straffar sig. Dessutom hade jag tackat nej till rollspel på grund av att jag känner mig så sänkt och eftersom de senaste dagarna har varit som att dra tänder när jag försökt putsa på manuset. Men det låg ett brev på hallmattan. Ett vadderat kuvert från mitt förlag och jag kunde inte föreställa mig vad det skulle kunna vara. När jag slitit upp kuvertet visste jag inte om jag skulle skratta eller ta till lipen. Min förläggare är inte bara världens bästa, hon är också tankeläsare. Det var en påse praliner och ett kort som hejjade på mig under den här sista månaden av manusskrivande. Fina, fina Anna. Det kunde inte ha kommit bättre.

Skrivdagar

Kapten har gett mig ett par dagars permission från skutan för att ägna mig åt min andra böjelse, skrivandet. De dagarna tillbringar jag så här:

För den observante så har jag alltså sällskap i den här drastiska förlusten av sanity points, den här gången av den begåvade Jenny Milewski som jobbar vidare på sin skräckroman Tomrum. Det är inte det sämsta att kunna titta upp och bli påmind om vad jag egentligen strävar efter - färdigt manus med redigeringsmöjligheter. För att inte tala om att konversationerna mellan det frenetiska skrivandet är lättsamt och inspirerande. Eller ja, om man är fascinerad av seriemördare eller vill veta hur en dramaturgisk kurva ser ut så är det inspirerande.

Och utsikten är inte så dålig den heller:

Skriver synopsis

Har hamnat i lite dilemma med boken och för att lösa det skriver jag nu ett synopsis. Ja, jag vet, det är lite sent påkommet kan man tycka. Men det är rätt intressant vad man hittar i sin struktur när man gör det efter att man börjat. Synopsis är ingen picknick att skriva bara och goda råd är svåra att hitta. Det har skrivits mycket på nätet men summan av det mesta verkar vara 'alla gör olika' och begränsningarna verkar variera från en halv A4 till 20 A4, från att det ska vara en övertygande försäljningsteknik till att det bara ska vara för författarens eget bruk.

Två länkar jag fann hjälpsamma var den här artikeln i Svensk Bokhandel och det här inlägget av Dee-Ann Latona DeBlanc.

Jag roar mig med DeBlancs upplägg och skriver en rad, en paragraf och en sida.

Öppet brev till min musa

Kära söta rara du! Du vet att jag saknat dig, har jag inte sagt det ofta nog? Har jag inte sjungit din lov högt och tydligt i alla medier som orkat lyssna? Du är inte bortglömd och du är inte eftersatt. Ger jag dig inte praliner och champagne? Mjuka tofflor, vackra morgonrockar, hela dagar att bara vräka ur sig material på bibliotek eller kaféer? Jo det gör jag.

Ändå lämnade du mig sittande här, ensam och olycklig när jag behövde dig som mest och nu i den tolfte timmen så återvänder du! Som en tjuv om natten, ett spöke i de skumma morgontimmarna. Hur skulle det vara ifall vi kom överens om att du ger mig idéer när jag behöver dem och inte flera veckor för sent? Och att du inte levererar dem på morgonen när jag knappt kan stava mitt eget namn i brist på koffein och kolhydrater. Hur skulle det vara ifall du i alla fall tycker att den idé du gett mig på morgonen är bra nog även till lunch? Jag klarar inte av mer velande eller fler kalla axlar. Jag behöver lite konstant närvaro, en pålitlighet.

Då behöver jag inte en musa, säger du? Snicksnack. Utan glimtar av inspiration skulle det aldrig bli något av, då skulle jag läsa istället, det vet du.

Vad säger du? Ska vi göra en gemensam ansträngning och se om vi kan få ihop det här? Vi har en månad och några dagar på oss, det borde väl gå? Jag lovar dig levande ljus och körsbärspraliner ikväll om du ger mig ett par inspirerade konversationer nu.

Lämna mig inte.

Din förtvivlade författare, Nene

Vankelmodig

Jaha. Så är vi där igen. Den inre redaktören har fått fritt spelrum och har djupt rotade åsikter om vartenda ord som sätts på papper. Jag skriver en scen och ratar den strax igen. Skit. Som om jag hade tid med det här. Jag har varit produktivare de senaste dagarna än på flera veckor och aha!-upplevelserna har varit fler än på flera månader, och ändå ligger jag vaken varje kväll och räknar ner dagarna till min deadline och undrar om jag kommer att hinna. Jag vill ju inte ha ett grovt utkast till förlaget på deadlinedagen (den siste februari för de som undrade), jag vill ha ett polerat manus! Jag vill att orden ska glänsa var för sig och bilda vackra sekvenser som slår an rätt ton när man läser dem. Metaforer som är stilsäkra och dialoger som känns trovärdiga (utan att vara diskbänksrealistiska, för gudars skymning vad jag tycker det är tråkigt att skriva och läsa). Hur gärna jag än skulle vilja odla bilden av ett författargeni som sätter sig ner och får meningarna genom gudomlig försyn så är det verkligen inte jag.

Samtidigt är det roligare att skiva nu än på mycket länge också. Jag har en ny favoritkaraktär, har gått igenom mina bilder från Malmö i somras och njuter av att kunna hitta på vad jag vill var jag vill i hela stan.

Om bara dagarna var längre. Om bara min ordproduktion var högre per dag. Om bara februari hade lika många dagar som alla andra månader. Eller varför inte ett par veckor mer, när jag nu ändå önskar mig det omöjliga.

Välja sida?

Idag hade jag chans att använda min mest oväntade julklapp: Det är den lilla skatan ovanpå m:et som gör det för mig.

Resten av helgen tillbringades så här:

Framför den här:

Nej, det är helt riktigt. Det var verkligen inte synd om mig.

Det sista Debutantbloggsinlägget

Nu är det gjort, hela debutantåret är över och jag har lagt upp mitt sista inlägg på Debutantbloggen. Undertiteln på den bloggen är "... om ångest drömmar och vedermödor" och jag har avslutat med att skriva om min senaste ångest. Jag tror bestämt att det är alla debutanters ångest - att skriva bok nummer två.

Önskelista, kategori 'ytterst nödvändigt'

Igår pratade jag med min förläggare igen. Det är alltid trevligt, känns som att prata med en kompis som jag inte känner än, men samtidigt får man inte tappa bort sig helt. Vi har en arbetsrelation också och det var därför hon ville att jag skulle ringa. Vi pratade tidsplan. Resultatet av samtalet hade jag i mailen bara minuterna senare. Hon kallar det en 'titelsida' och där står det uppställt när jag ska lämna in första gången, när omslaget ska vara klart, när jag får tillbaka kommentarer, ska lämna andra gången, får tillbaka kommentarer igen, går till korr, går till sättare och layout, går till tryck, kommer tillbaka från tryck och till sist - när den ska släppas.

Om allt håller, om jag lyckas med min sida av jobbet, så har jag en bok till om det sära Malmö till hösten. För att det ska hålla önskar jag mig Skrivtid. Om jag skulle sätta det i en julklappskategori så hamnar det bland mjuka paket man verkligen vill ha även om det rör sig om nödvändigheter.

Jag har tagit fram min kalender och håller som bäst på att stryka saker. Jag måste jobba, jag måste äta. Jag har hört att det är lämpligt att sova. Resten av tiden ägs av skrivandet och allt annat får anpassa sig. Första deadline är i februari, jag vet vad jag gör fram tills dess.

Om det bara garanterade ord också

För att försäkra mig om att ni tror att jag inte gör annat kommer här dagens bild.

Ja, det är på biblioteket förstås. Jag hoppas fortfarande att det ska bli lättare att skriva om jag inte sitter hemma där alla distraktionerna finns, och vad händer? Jag bloggar istället (ska bara, bara en liten post, med en liten bild ...). Nåja, om inte annat så är det här platsen som kostat mig flest ord på sistone. Sittandes här har jag den senaste veckan strukit 15 000 ord av den nya boken. Låter kanske inte mycket men Udda verklighet var ca 70 000 ord. Det gör mig mörkrädd att tänka på.

Idag är sista dagen den här skrivperioden som jag kan försöka ta igen en del av dem. Inte ens i den bästa av världar med kaffe upp till öronen, i perfekt temperatur och utan behov att prata med folk skulle jag kunna åstadkomma mer än 3000 ord på en dag. Idag fryser jag, chokladen är hemma och kaffet måste jag dra ner på så jag har te istället. De stänger kl 16 också. Nej, om jag lyckas klå mina vanliga 500 ord är jag glad och om jag kommer över 1000 så ska jag baske mig fira!

Blandat

Först och främst är det vansinnigt roligt att Sigrid Combüchen vunnit Augustpriset! Spill är en förtjusande bok, och mitt eget omhuldade ex har en dedikation jag kan vara stolt över dessutom. Nu är det långt ifrån alltid som jag gillar augustprisvinnarna men den här är galet välgjord, på sina ställen känner jag dessutom extas över kommateringen och interpunktionskonsten, utan att den blir tillkrånglad eller så. En solid vinnare! Sen är det första kvällen på min skrivledighet. Jag har ett par dagars ledigt från jobbet och ska skriva så mycket jag kan under den tiden. Det är en extra tillfredsställande känsla eftersom det börjar lossna nu. Jag håller tummarna för att det ska uppstå något slags ketchupeffekt och att texten nu ska komma mig till mötes. Istället för det eviga jagandet jag har hållit på med i månader.

NaNoWriMo gick åt skogen (som alla andra år) och jag är verkligen inte förvånad. Det är en galen idé och jag tror att min bok skulle bli skräp om jag försökte klämma den ur mig på en månad bara. Men statistiken man har tillgång till angående sitt skrivande har varit spännande att se.

Och slutligen - jag håller på att ladda för storsamlingen på Borgarskolan i Malmö på torsdag. Ujujuj, flera hundra personer! På samma ställe! Där minst hälften av dem kommer att önska att de var någon annanstans. Det är inte lönt att man försöker lugna mig, jag är så nervös att jag kommit ut på andra sidan och känner mig lugn igen (fast med stirrig blick och ryckiga rörelser). Niklas Krog, denna klippa i snarlika situationer, säger att när det blir fler än hundra åhörare så kan det vara hur många som helst, man kan inte ta in det. Jag hoppas han har rätt.

Chokladpralinerna är fortfarande många, vädret uselt och jag är försiktigt optimistisk. Det känns som ideala omständigheter för en intensiv skrivperiod!

Somliga dagar 2

Idag var en sådan dag som jag drömmer om att ha när jag tänker på mitt skrivande. När jag säger att det inte händer ofta så menar jag det verkligen. Men dagen idag levde verkligen upp till förväntningarna. Jag vaknade av mig själv, diskuterade en väninnas skrivprojekt över lunch, tog min dator och en finkaffe med till biblioteket och sen satt jag där tills jag var färdigskriven, fyra-fem timmar senare. Jag hade tre vänner som kom förbi för att säga hej, dricka en kopp te och hålla mig lite sällskap med sina egna projekt innan vi gick skilda vägar. Men framförallt så var det den perfekta känslan i skrivandet. Som om världen jag skriver om pratade med mig igen efter en lång tids relativ tystnad. Jag åstadkom tre gånger mer text idag än vad mitt dagssnitt har varit på sistone. Och jag gjorde det med stil. Här är bildbeviset.

Att bära eller inte bära

Sådana här dagar borde man ha fler av. De där man vaknar och vill inget annat än att skriva - och sen redan har vikt dagen enbart till det! Ja, det och att bära en soffa. Jag är säker på att om jag hade haft en superkraft så skulle det vara att hitta och förflytta soffor. Det är som om jag är ett svart hål som alla soffor dras till långsamt. Jag har nästan alltid haft två själv (en i lägenheten och en på vinden, ibland till och med en i källaren), och om en vän letar efter en soffa så dyker det upp en annan som ska göra sig av med sin. Det är märkligt på ett Douglas Adamskt vis. Men efter soffan är flyttad (utan Douglas Adamska missöden får vi hoppas) så är det skrivande resten av dagen.

Jag läste mitt (tänkta) förstakapitel högt för ett middagssällskap igår och det mötte bifall. Jag hotades med kroppsskada om jag inte skrev klart snart och Käraste berättade att en av hans kollegor hade frågat honom ifall jag inte hade en tvåa på gång, vilket resulterade i en störtflod av berättelser om folk som vill ha en bok till nu, gärna igår. Smickrande och lite hetsande och det är precis känslan jag vill ha med mig när jag sitter med de krångliga partierna.

Här, ta en malmöbild som pausmusik så hörs vi!

Fantastisk måndag!

Tillbaka på jobbet igen efter skrivveckan och med huvudet mer inne i Särskild än utanför så var det lite av en omställning. Den har underlättats av att jag inom två timmar har haft a) besök av författaren Henrik Örnebring (då jag förstås passade på att skaffa hans Blodsmak och få den signerad, ta det bokköpstopp!) och b) blivit berömd för Udda verklighet inte mindre än tre gånger. Den senaste läsaren kom med det trevligaste berömmet på länge: "Du, din huvudperson, Udda, henne känner jag."

Underbart. Helt jäkla underbart att höra.

Inspirationspromenad

Under veckan har jag haft chansen att gå omkring och titta på en del ställen som figurerar i boken och det är en förtjusande stad jag bor i! Så många platser man kan använda, så många ställen som är underliga helt innan jag ens har börjat skriva om dem.

Visst är det tjusigt? Nu tillbaka till skrivandet. Får se om jag inte lyckas nå min ordkvot idag också.

NaNoWriMo

Idag börjar årets romanskrivarmånad på sajten NaNoWriMo (National Novel Writing Month). Målet är att försöka klämma ur sig 50 000 ord på en månad och att det ska göras i romanform. Jag har varit med två år tidigare, och i år har jag skrivit upp mig även om jag vet på förhand att jag inte kommer att hålla varken med mängden ord eller hela månaden ut. Men det ska bli roligt att ha den kollektiva sparken i baken den här första veckan i alla fall. Det första året klämde jag ur mig lite mer än 25 000 ord på tre veckor, och jag är fortfarande rätt stolt över stora delar av dem. Om jag bara slappnat av lite grann och struntat i den inre redaktören så kanske jag rent av hade lyckats få ner resten också. Andra året var mer en god tanke än ett ärligt försök. Jag har alltså aldrig 'vunnit' som de säger. Kan inte säga att det bekymrar mig särskilt, jag skriver ju för att det är roligt och ibland är det roligt att skriva mycket utan att stanna upp. November känns som ett bra tillfälle till det, med mörkret och regnet och så.

Tillbaka till skrivandet nu, om ni hänger på NaNoWriMo så hittar ni mig här.

Skrivveckan börjar nu

Jag har lagt upp veckans inlägg på Debutantbloggen, inte ett inlägg så mycket som kvitter om att jag ska gå på skrivvecka nu. Det ska bli helt fantastiskt skönt och intressant. Så här förväntansfull har jag inte varit på evigheter. Jag hopas det går att kanalisera ordentligt nu. Nej vänta! Inga förväntningar. Inga krav. Bara ha roligt. Inte ens _försöka_ att ha roligt. Vad sägs om det? I övrigt önskar jag alla en glad Halloween, läs något läskigt och ät något underligt!

Skrivtid

Jag har ett par dagar ledigt från bokhandeln för att skriva och det går framåt, men så förbaskat långsamt att det känns som om jag rör mig i slow-motion. Jag tänker lösa det med att förbjuda mig själv snabba former av underhållning och uppenbara saker som distraherar. Eller i alla fall försöka minska dem drastiskt. Alltså: inget internethängande förrän på fredag och inga nya, uppslukande böcker förrän då heller. Nu tar jag min dator och går till närmaste café utan uppkoppling och hoppas på att det ska hjälpa min tynande disciplin. Ha en underbar början på hösten allesammans, hörs på fredag.

Veckans inlägg: Botemedel sökes!

Ordtorkan fortgår. Jag ondgör mig över detta på Debutantbloggen i vanlig ordning.